I miljoner år levde stora fåglar som inte kunde flyga på vad som i dag är Nya Zeeland. Sammanlagt fanns nio olika arter där den största vägde ett kvarts ton och var nästan fyra meter hög. Några större däggdjur fanns inte, varför de hade få naturliga fiender. Men så plötsligt, för runt 600 år sedan, försvann de spårlöst.

De första människorna hade anlänt från de polynesiska öarna 200 år tidigare. Men trots det uppenbara tidsmässiga sambandet har ett flertal forskare hårdnackat hävdat att vi människor inte hade med saken att göra.

De har i stället pekat på förändringar i miljön eller sjukdomar, vilket skulle ha fått fåglarna att börja minska i antal redan innan de första människorna kom dit.

Fossilhögar

Den danske evolutionsbiologen Morten Allentoft, däremot, var skeptisk. Han och hans kollegor började därför granska mängder av fossil från 281 olika fåglar.

– Benresterna finns i stora högar på olika arkeologiska platser, säger han.

De fossil som samlades in var mellan 13 000 och 600 år gamla. Det forskarna analyserade var fåglarnas dna.

Arters öde avspeglar sig nämligen där, i arvsmassan. Om en art dör ut långsamt minskar den genetiska olikheten gradvis i takt med att antalet individer blir färre. Och vice versa. Om arten försvinner snabbt, är den genetiska olikheten oförändrad, ända fram till ”the bitter end”.

Snabbt försvinnande

Resultatet, som nu presenteras i tidskriften Pnas, visar att det inte finns några tecken i generna på att moafåglarna bleknade bort och försvann långsamt. Antalet var stabilt åtminstone under de sista 4.000 åren.

Vissa arter tycks snarare ha ökat i antal vid tiden för de första människornas ankomst.

– Vi vill gärna tro att inhemska folk lever i harmoni med naturen. Men så är sällan fallet. Människan tar vad hon behöver för att överleva. Det är så det fungerar, säger Morten Allentoft.