Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Nasa riskerar sin sond runt Saturnus i våghalsiga flygningar

Nasa riskerar sin sond runt Saturnus i våghalsiga flygningar Foto: Nasa

Aldrig förr har en jordisk rymdfarkost tagit sig förbi planeten Saturnus ringar och in mot planeten, men nu är det dags. Sonden Cassini ska på ett självmordsuppdrag för att utforska gasjätten – och därmed undvika att sprida jordligt liv till planetens månar.

Tiden börjar rinna ut för sonden Cassini i bana runt planeten Saturnus. Nu är rätta läget att ta ökade risker, har rymdforskarna tänkt, och därför börjar nu en serie riskfyllda flygningar nära de vackra ringarna kring planeten. Det kan bli en förödande krock med sten- eller isklumpar.

– Vi föreslog detta, nu när bränslet börjar ta slut, och projektledningen i USA köpte det, säger Jan-Erik Wahlund, forskare på Institutet för rymdfysik i Uppsala och ansvarig för ett av instrumenten ombord på Cassini.

Första närkontakten

Ingen annan rymdfarkost har flugit mellan planeten och dess ringar, och bara en gång tidigare har man varit någorlunda nära ringarnas yttre kant.

– Men nu har vi fått så bra mätdata i tolv års tid – flera år längre än väntat – och instrumenten är inkörda. Om vi vågar lite mer kan vi få en närbild av de processer som pågår närmast ringarna och mellan ringarna och planeten, säger Wahlund.

”Som en dammsugare”

På Saturnus kan man se band i atmosfären som enligt forskarna avspeglar ringstrukturerna. Hur det exakt fungerar vet man inte – kanske är det vatten som bildas, blir elektriskt laddat och sedan liksom följer med planetens magnetfält när det går tillbaka ner till själva Saturnus.

– Det funkar nästan som en dammsugare, som suger i sig de här laddade vattenjonerna till atmosfären och ändrar på strukturen i dess övre skikt, säger Wahlund.

Is och grus

Vissa säger att Saturnus är vackrast i hela solsystemet. Just nu ligger planeten ungefär 1,7 miljarder kilometer från oss.

Ringarna består av isklumpar och grus, och har antingen bildats ungefär samtidigt med planeten, eller så har de uppstått när en måne kommit för nära och slitits i småstycken, kanske i en kollision.

Liv på månen?

Förutom ringarna finns 62 månar runt planeten, av vilka många är mycket små.

Men några av månarna är föremål för extra stort intresse: Titan och Enceladus, framför allt. Titan är den största månen och där har man funnit organiskt material.

– Strålningen från rymden runt omkring triggar igång en organisk-kemisk fabrik som bildar dimpartiklar i månens atmosfär. Det finns en direkt växelverkan mellan rymden och Titans atmosfär. Det här kanske sker också på Saturnus. Det vore otroligt spännande att få se det, säger Wahlund.

Gasjättarnas hemligheter

Kanske sker den här sortens processer också runt alla gasplaneter i solsystemet. Det finns fyra sådana jättar: Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Dessutom finns en mängd ganska nyupptäckta planeter runt helt andra stjärnor som också kan vara av samma sort.

– Vi ser skivor där planetsystem bildas, skivor av gas och stoft. De kopplar också via magnetfält till stjärnan. Så de här processerna kan vara viktiga så att man förstår hur planetsystem bildas, säger Wahlund.

Får inte ”smitta” en måne

Cassinis dagar är alltså räknade. I september 2017 kommer man att styra sonden ner i Saturnus atmosfär. Det är en planet i princip gjord av gas, så kanske kommer den att flyga nedåt ganska länge och förhoppningsvis sända mätdata.

Man vill ha ett tydligt slut, och så vill man undvika den eventuella risken att en ostyrbar rymdfarkost istället krockar med en Saturnus-måne.

– Cassini förde ju med sig jordiska bakterier från starten 1997. Sedan har den varit väldigt länge i rymden. Det har varit strålning och ibland mycket kallt och ibland mycket varmt, men det kan fortfarande finnas bakterier kvar, liv från jorden. Vi vet att månarna Titan och Enceladus har hav under tjocka istäcken, och i dem har man spårat organiska kemiska material.

– Det finns alltså möjlighet till liv där. Då får vi göra oss av med rymdfarkosten på ett säkert sätt så att den inte ”smittar” månarna. Därför kraschar vi den. Då tar det verkligen slut, säger Jan-Erik Wahlund.