Planeter på linje – men ditt liv kommer inte att påverkas

Uppdaterad
Publicerad

Det är dags igen – den himmelska mekaniken erbjuder oss åter skådespelet med flera planeter i solsystemet uppradade som på linje.
Men man måste gå upp tidigt före soluppgång, och här i norra Europa är möjligheterna att se flera på en gång betydligt sämre än längre söderut. Och nej, ditt liv lär inte förändras eller påverkas för att planeter har hamnat nära varandra på himlen.

Det har stått en del på sociala medier sista tiden: våra fem närmaste planetgrannar bjuder på himmelsk uppvisning. Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus samlas på ett begränsat område på himlen. Senaste gången det skedde var för drygt tio år sedan.

Bästa möjligheterna är nu i månadsskiftet januari-februari, ungefär 45 minuter före soluppgång. Då finns Merkurius inom synhåll också, för många. Det brukar vara svårt att se den lilla planeten. Eftersom den finns längst in i solsystemet närmast solen följer den också solen på himlen och ”dränks” i ljuset.

Det tråkiga för oss i Sverige är att uppvisningen kan bli fin om man befinner sig på, säg, Sicilien eller i Florida. Här uppe syns Merkurius inte alls. I bästa fall får vi se fyra planeter. Om man bor i Sydsverige vill säga. Ju längre norrut i landet, desto mindre kan man se.

Länge kända för människan

De fem närmaste planeterna kan vi se utan kikare. Venus är under vissa perioder det näst starkast lysande objektet på natthimlen efter månen. Mars är svagt rödgul i färg och när den står allra bäst till kan den lysa så starkt att den t o m lämnar en strimma i vatten. Jupiter är störst i solsystemet efter solen och syns också tydligt under långa perioder i sträck. Saturnus är så långt bort att den kan vara svårare att identifiera, trots att den egentligen också är en jätteplanet. Med en kikare ser man ringarna.

Planeterna har varit kända för mänskligheten sedan urminnes tider. De var ”stjärnor som vandrar” – det grekiska ordet ”planet” kommer från verbet ”vandra” – till skillnad mot alla de andra blinkande orörliga lysande punkterna på himlen.

Astronomi detsamma som astrologi tidigare

Från urtidens Sumer, i dagens Irak, finns de äldsta spåren av astronomiska studier. Babylonierna ärvde och utvecklade sumerernas traditioner och myter; senare fördes de vidare till antikens greker. I Babylon för sådär 4.000 år sedan var astronomi detsamma som astrologi: idén att himlakropparnas positioner påverkar människors liv. Det som syntes på himlen hade en religiös innebörd. En förändring på himlavalvet ansågs vara förebud om något, en stjärna som återkom på samma ställe vid samma tidpunkt år efter år markerade en ny årstid. Prästerskapet i Babylon, Egypten eller Assyrien tolkade åt kungar och vanligt folk. Planeterna knöts till gudar och de namn vi använder idag är ju också romerska gudars namn.

Prästerna gjorde kalendrar där de listade månförmörkelser för att kunna beräkna när nästa skulle ske. Matematik användes för att förutsäga solens, månens och planeternas position. De lärde visste att Venus var samma himlakropp, oavsett om den syntes på morgonen eller på kvällen.

Pythagoras sats viktig för förståelsen

Det faktum att stjärnhimlen inte ser likadan ut i norr som i söder noterade även antikens greker. Slutsatsen blev att jorden måste vara rund och man försökte beräkna dess omkrets. Pythagoras sats användes för att triangulera avståndet till månen och solen. Resultaten blev inte riktigt de rätta, men grundidéerna var rätt.

De flesta trodde att jorden fanns i universums mitt och att solen, månen och planeterna rörde sig för att de satt fast på sfärer som snurrade runt jorden. Men det kunde inte förklara att planeterna skiftade i ljusstyrka och inte heller att de under vissa perioder tycktes röra sig baklänges. Sedan länge vet vi att baklängesrörelsen beror på att det ser ut så när jorden passerar och ”går om” i sin bana på insidan om de yttre planeternas banor.

Världsbilden med jorden i centrum härskade länge, men från 1500-talet sköts den i sank av europeiska lärda. Det nya hjälpmedlet kikaren, som togs i bruk tidigt på 1600-talet, visade oväntade ting: Jupiters månar, Saturnus ringar, Venus faser som liknar månens.

Astrologin ingen vetenskap längre

Med rymdåldern som började 1957, har en ström av sonder lämnat jorden för att flyga förbi eller cirkla runt alla kända planeter i solsystemet, även Uranus, Neptunus och Pluto som inte syns utan kikare eller teleskop. Senast i somras fick Pluto besök av den amerikanska sonden New Horizons. Men Pluto räknas inte längre till planeterna, utan kallas dvärgplanet. Utanför Pluto finns en uppsjö av ännu mindre dvärgplaneter. Man har funnit planeter runt andra stjärnor.

Astrologin var en vetenskap i forntiden men är det inte längre. Idéerna om att planeters och stjärnors rörelser och positioner skulle ha inflytande över våra liv har testats vetenskapligt, men man har bara funnit slumpmässiga resultat, inget som gått att bevisa genom tester.

Planeters gravitationskraft når inte oss

En annan idé är att planeter samlade nära varandra skulle kunna påverka oss på jorden genom sin gemensamma tyngdkraft. Men det är inte så. De är för långt borta, deras gravitationskraft når oss inte. En annan människa i samma rum som du utövar mer tyngdkraft på dig än alla planeterna tillsammans.

Vi kan väl istället glädjas åt en vacker morgonhimmel de kommande veckorna, om vädret är nådigt…

Så här gör du om du ska se planeterna

Visa

Gå upp tidigt, var ute minst 45 minuter före soluppgång.

Försök finna en öppen, mörk plats med så lite störande gatubelysning som möjligt.

Titta mot sydöst, ganska lågt över horisonten.

Medför gärna en kikare.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer