I studien, som publiceras i Nature Ecology and Evolution, har forskare från flera länder kartlagt arvsmassan, dna, hos den australiska flugfångaren (Cephalotus follicularis), en växt med blad som ombildats till en fallgropsfälla i form av en bägare med klibbig vätska.
Insekter som ramlar ner i vätskan löses upp, vilket förser växten med kvävehaltiga ämnen.
Sådana fallgropsfällor har utvecklats vid minst sex tillfällen under evolutionens lopp, samtliga oberoende av varandra. De bäst kända är de så kallade kannrankorna från Sydostasien, Madagaskar och Australien, och flugtrumpeterna från Nord- och Sydamerika.
Andra köttätande växter har utvecklat helt andra metoder. Vårt eget sileshår fångar flugor med klibbiga droppar – en så kallad flugpappersfälla.
Svårt smälta bytet
Den välkända venusflugfällan använder sig av en slagfälla — när en insekt vidrör känselhåren på fångstbladet viker bladet ihop sig över insekten.
Forskarna har jämfört arvsmassan hos Cephalotus och tre andra köttätande arter, varav två med fallgropsfällor och en med flugpappersfälla.
De fann att alla arterna, trots att de utvecklats helt oberoende av varandra under evolutionens lopp, och trots att det gått många miljoner år sedan deras linjer separerade från varandra, ändå har använt sig av exakt samma biologiska maskineri för att nå målet.
Det svåraste problemet för en växt som utvecklas till köttätare är uppenbarligen inte att utveckla fångstmetoder. Det är att smälta bytet. Men detta har växterna lyckats lösa, om än med viss knapphet.
Omvandlade proteiner
De har utnyttjat ett litet antal gener som i normala fall kodar för proteiner som skyddar mot sjukdomar och stressrelaterade åkommor. I sin nya roll har proteinerna omvandlats till enzymer som bryter ned och löser upp det fångade djuret.
I samtliga fall har de olika arterna använt sig av exakt samma gener. Vårt eget sileshår har utvecklat enzymer på exakt samma sätt som de väldiga kannrankorna på Borneo och Sumatra i den indonesiska övärlden.
– Det antyder att det bara finns ett begränsat antal vägar att gå om man vill bli en köttätande växt. Alla de här växterna har en genetisk redskapslåda och de har alla försökt hitta ett svar på hur de ska kunna bli köttätare – och i slutändan har alla kommit på exakt samma lösning, säger Victor Albert, biolog vid University at Buffalo i USA, och ledare för studien.
Lönsam specialisering
Det finns med andra ord något hos växternas biologi som lägger band på deras utvecklingsmöjligheter i det här hänseendet. Ändå har bortåt 600 arter utvecklats till köttätare — ett inte oansenligt antal. Det måste bero på att det finns miljöer där insektsfångst kan vara mycket lönsamt, eller livsnödvändigt, för en växt.
Sådana miljöer är i de flesta fall näringsfattiga områden, där viktiga ämnen som kväve, är bristvaror. Hit hör exempelvis platser där jordtäcket är tunt och marken urlakad och surhetsgraden hög — mossar, myrar och klippbranter.
Även i regnskogar, som på Sumatra och Borneo, kan det finns många köttätande växter, framför allt kannväxter.
Det hänger samman med att jorden ofta är extremt näringsfattig i regnskogar, framför allt i bergsområden. Speciella anpassningar har krävts för att kunna överleva — som förmågan att fånga och smälta insekter och andra smådjur.