Harrison Schmitt är den ende forskare som har varit på månen, och nu gästar han Sverige. Tidigare astronauter hade samlat prover från månytan, men år 1972 var det sista chansen att skicka en utbildad geolog för att göra mer avancerade undersökningar.
Med rymdfarkosten Apollo 17 landade Schmitt och hans kollegor den 11 december och tillbringade 75 timmar på månen, varav 22 timmar ute i arbete. Med sin månbil kunde man ta sig ut på exkursioner i terrängen, som längst kom de sju kilometer bort från landaren. Totalt har 385 kg sten och grus tagits hem till jorden.
Vad luktar det på månen?
– Det luktar krut. Det finns ju ingen vittring på månen, så allt damm består av små vassa och kantiga mineralfragment som är väldigt reaktiva. Och det känns i näsan precis som krut. Så luktade våra kläder när vi kom in i landaren, säger Harrison Schmitt.
Den här krutlukten är samma doft som uppstår om man står nära ett stenras, eller om man slår två stenar mot varandra.
Men Harrison Schmitt, och många andra tidigare månresenärer, argumenterar nu för att mänskligheten på nytt bör trafikera månen.
– Snabbaste sättet att någon gång färdas till Mars är enligt min mening från en bas på månen. Där kan man också träna astronauter bättre än någon annanstans.
Vad tror du gjorde att USA vann racet till månen framför Sovjetunionen?
– Att NASA satsade på unga människor, vi var ju i 20- och 30-årsåldern allihop. Det var en kreativ miljö utan besvärande hierarkier.
Var det något som gick fel på er månfärd?
– Enda större problemet var att ett stänkskydd på vår månbil gick sönder. Med en gravitation på en sjättedel av jordens så blir det väldigt mycket damm när man kör, men Houston kom på en lösning. Vi tog ett par inplastade fotokartor och lagade stänkskyddet med silvertejp!
Var du rädd någon gång?
– Nej, faktiskt inte. Vi var så upptagna av våra uppgifter och åratal av träning hade förberett oss väldigt bra.
Vad var det godaste ni åt på rymdfärden?
– Mina favoriter var fruktkakan, jordnötssmöret och varmkorven. I övrigt hade tyvärr NASA tagit bort smak och kryddning i det mesta av maten.
Hur förändrade Apolloresan dig som människa?
– Inte så mycket faktiskt. Den stora förändringen var att vi blev mer exponerade. Vi fick vara ute väldigt mycket och tala till människor, och folk lyssnade till oss.