Sammanlagt dog mellan 6.000 och 9.000 soldater på fälten utanför Lützen i november 1632, när den svenska hären under ledning av Gustav II Adolf drabbade samman med Albrecht von Wallensteins tysk-romerska armé.

År 2011 lyckades tyska arkeologer hitta en av massgravarna där offren från slaget vräktes ned efter striden. Hela det 55 ton tunga jordblocket lyftes upp ur marken och har sedan dess analyserats på museet i grannstaden Halle.

Sköts i huvudet på nära håll

Nu är analyserna klara. Forskarna har funnit skeletten av 47 män, de flesta i åldern 20-30 år. Alla verkar ha levt ett hårt liv, bland annat visar märken i deras tänder att de flesta har levt igenom perioder av svält i barndomen.

– Det här var fattiga människor, säger Nicole Nicklisch, osteolog som har undersökt kvarlevorna.

Skadorna på kropparna tyder på att det här rör sig om fotsoldater från den svenska armén. Hälften av dem har skjutits i huvudet på nära håll, förmodligen av militärt överlägsna fiendesoldater till häst. I många av skallarna finns fortfarande kulor från ryttarkarbinerna kvar.

Militärt misstag

Det här stämmer med de nya metalldetektorundersökningar som har gjorts parallellt. Tusentals fynd av kulor och andra föremål från slagfältet avslöjar hur striden gick till.

Just där massgraven hittades tycks det ha uppstått en lucka mellan två svenska brigader. Ett militärt misstag som lät Wallensteins ryttare slakta det svenska fotfolket från sidan.

– Det enda musketerarna kunde göra när de såg kavalleriet komma emot dem var att springa, säger slagfältsarkeologen André Schürger.

Han tror att männen i massgraven kommer från den svenska ”gamla” blå brigaden. Ett förband som förlorade mer än 60 procent av soldaterna i slaget.

Värvade legoknektar

Det beskrivs ofta som att det var en svensk armé som slogs vid Lützen, men den nya forskningen visar att bara en tiondel av soldaterna i Gustav II Adolfs armé verkligen kom från Sverige eller Finland.

Arkeologerna i Halle har analyserat halten av tungmetallen strontium i männens tandemalj, ett mått på var en människa har växt upp, och det visar sig att de med några få undantag kommer från olika platser i Tyskland.

I verkligheten använde sig nämligen Gustav II Adolf i stor utsträckning av värvade legoknektar på slagfältet.

– När Gustav Adolf landsteg i Tyskland år 1630 hade han 13.000 man. Två år senare hade han en armé på 100.000 soldater, och fortfarande var 13.000 svenskar, säger den svenska historikern Anna Maria Forsberg.

Krigstjänst lika med dödsdom

De svenska och finska drängar och bondsöner som tvingades ut i kriget ställdes ofta att vakta över tyska erövringar och militära depåer, eftersom de ansågs pålitligare än yrkessoldaterna, som gärna bytte sida om någon annan betalade bättre.

Förmodligen fanns det inte många som var där av fri vilja. Många rymde om de fick chansen, eftersom utskrivning till krigstjänst i stort sett var liktydigt med en dödsdom, framför allt var risken att duka under för olika sjukdomar hög i fältlägren

De värvade soldaterna lär knappast heller ha stridit av någon brinnande övertygelse. För dem var soldatlivet ett yrke, och många hade fruar och barn med sig på marscherna mellan krigsskådeplatserna.

– Jag känner inte till ett enda belägg på en knekt som tar värvning av politiska eller religiösa skäl. Du hittar massor av protestanter som tjänar i katolska arméer och vice versa. Dom bryr sig om att få sin lön, och ofta får de inte ens den, och då får de i regel plundra fritt från bönder på landsbygden i stället, säger historikern Dick Harrison.

Från hela Europa

Anja Grothe, curator på museet i Halle, har gått igenom listorna över alla soldater i den blå brigaden vid tiden strax för slaget vid Lützen, sammanlagt nästan 1.000 namn, och bara hittat ett par namn som möjligen kulle kunna vara svenska.

Hennes bild av den svenska armén är att de etniskt svenska och finska förbanden fanns i i kungens omedelbara närhet – och att striden till största delen utkämpades av inhyrda legosoldater.

– Det var en blandning av folk från hela Europa, och om vi tittar på motståndarsidan, så var det samma sak där, säger hon

”Ett starkt fredsmonument”

Massgraven prepareras just nu av museets konservatorer, och kommer att ställas ut i Halle i höst. Det finns även lösa planer på att ta den till Sverige så småningom. Historikern Ana Maria Forssberg skulle gärna se att så blev fallet, eftersom den så uppenbart visar brutaliteten på slagfältet.

– Jag tycker att massgraven i Lützen är en fantastisk illustration av vad krig är, och jag tycker att det är ett starkt fredsmonument, faktiskt, denna grav.