Snart har det gått 62 år sedan den första satelliten, sovjetiska Sputnik, inledde rymdåldern. Efter ett par månader blev Sputnik skrot, sjönk ned i atmosfären och brann upp.
Idag är det ca 5 000 satelliter runt jorden, enligt FN:s register. Runt 2 000 av dessa är aktiva, enligt statistik från den amerikanska organisationen Union of Concerned Scientists.
Fylls på snabbare än det rensas
Satelliter kan sluta fungera om solen får ett utbrott och skickar stora mängder strålning mot oss, men det ökande problemet är de som går sönder för att de krockar med skrot. Vid krocken förvandlas en metallkonstruktion till splitter, och varje splitter kan sedan vålla skada.
I några fall har moln av splitter vållats med flit, som när Kina för ett antal år sedan sköt sönder en egen gammal vädersatellit med en missil för att visa att man kunde göra det.
Om 20 år, beräknar europeiska rymdorganisationen ESA, riskerar var femte satellit att skadas eller förstöras av skrot. “Skrotlagret fylls på snabbare än det rensas”, säger en expert. Något måste göras.
Johan Köhler är den svenska Rymdstyrelsens expert på rymdskrot och han anser att rymdstädning där man tar hand om de stora bitarna först är rätta vägen att gå:
– Det är sådan teknik man utvecklar och tänker använda sig av. Att skaffa sig förmåga att gå nära en satellit, gripa tag i den och skicka ner den i atmosfären där den brinner upp. Det som avgör om det blir av är den politiska viljan och finansiella möjligheterna, konstaterar han.
Nya skyddsmaterial testas
Det är praktiskt omöjligt att istället knuffa skrot utåt i rymden. Då krävs extrabränsle som man helst inte vill behöva ha med ombord.
Eftersom en liten bit skrot kan slå hål i Internationella rymdstationens skrov och därmed i värsta fall döda besättningen, testas nya skyddsmaterial. Men så fort astronauterna ska jobba utanför skrovet på rymdpromenad så är de oskyddade igen. Amerikanska NASA experimenterar med robotar för att göra sådana jobb. Men de kan också förstöras av en fullträff.
Så rymdstädning efterlyses. Ingen myndighet håller koll på att rymdnationer eller företag själva rensar efter sig, om de överhuvudtaget kan det.
Det praktiska problemet är att kunna styra en städ-satellit tätt inpå skrotbiten och få tag i den. Det görs försök med en harpun som hugger tag i skrotet, med tentakler som slingrar sig runt det eller med nät som fångar in det. Prov med nät har gått bra men det är dyrt. “Ungefär en halv miljard euro”, dvs över fem miljarder kr, säger Rüdiger Jehn på ESA.
Sverige har värdefull kunskap
Ett projekt att bygga en skrotbogserare är på gång. I bästa fall finns det färdigt 2025.
Men utvecklingen går också i motsatt riktning eftersom allt fler vill få upp satelliter, till exempel projektet OneWeb som vill ha ca tusen små satelliter för att ge hela världen tillgång till internet.
Och det finns en tydlig trend att satelliterna byggs mindre robusta, konstaterar Johan Köhler:
– Det är för att kunna bygga många och billigare satelliter. Men man är också väl medvetna om att det innebär att driftsäkerheten för satelliterna blir sämre.
Sverige har värdefull kunskap att bidra med, för den som vill åstadkomma kontrollerade möten mellan satelliter, säger Köhler:
– Vår satellit Prisma har visat att man kan flyga satelliter väldigt nära ihop på ett kontrollerat sätt.