– Jag tror tyvärr att chansen att hålla världen under två grader gått förlorad.
Yvo de Boers budskap är bistert men tydligt. Få har lika god inblick i det globala klimatspelet som de Boer. Under fyra stormiga år runt klimattoppmötet i Köpenhamn ledda han på FN:s uppdrag klimatförhandlingarna.
– Utsläppen i världen har nått nya toppnivåer. Vi har inget globalt avtal som hanterar problemen. Fokus för världens ledare ligger långt från hållbarhet. Det handlar om den ekonomiska krisen. Det innebär att utsläppen i världen kommer att fortsätta växa avsevärt. För mig kan slutsatsen inte bli någon annan än att hoppet för tvågradersmålet i stort sett är ute.
De Boers budskap är inget undantag. Under ytan har tvivlet vuxit alltmer, både bland delegaterna till FN:s klimatförhandlingar och världens klimatforskare.
– Jag känner väldigt få forskare som uppriktigt tror att tvågradersmålet är möjligt. Det finns dom som envist hävdar att vi måste tro på det. Men i grund och botten finns ett väldigt stort tvivel, berättar Björn-Ola Linnér, professor och forskare i klimatpolitik vid Linköpings universitet.
Tiden har runnit iväg sedan den förra forskningsrapporten från FN:s klimatpanel 2007 och FN:s förhandlingsfiasko i Köpenhamn 2009. Nu är det snart bara sex år till 2020 – det årtal då utsläppen enligt kalkylerna skulle börja minska för att ge världen en rimlig chans att hålla den globala uppvärmningen under två grader och undvika allvarliga klimatförändringar. Istället växer utsläppen oförtrutet och pekar enligt de senaste beräkningarna mot närmare fyra graders – också om världens länder gör vad de hittills lovat.
– Problemet är att dagens politiska ambitionsnivå leder till tio miljarder ton mer utsläpp än vad som krävs år 2020, berättar klimatforskaren Bill Hare, som arbetar med initiativet Climate Action Tracker som fortlöpande analyserar världens klimatåtaganden.
Meningen är att ett nytt globalt klimatavtal ska bli klart 2015. Men än så länge finns inga tydliga konturer för avtalet. FN:s generalsekreterare förväntas inom kort kalla världens ledare till ett extra toppmöte 2014 för att sparka liv i förhandlingarna. Samtidigt underskrider de politiska ambitionerna också vad som krävs innan det nya avtalet ska träda ikraft 2020. Det kallas ”ambitionsgapet” och gäller nästan samtliga länder. Sämst till ligger – kanske förvånande för en del – inte Kina och utvecklingsländerna, utan stora delar av den utvecklade världen, med USA och Ryssland i spetsen. Men också EU får underkänt. Grovt sett är de utsläppsminskningar som världens rika länder planerar 2-4 gånger mindre än vad som krävs.
Tidspressen håller nu enligt Hare på att närma sig bristningsgränsen. Beslut att minska utsläppen tar lång tid att genomföra. Och alla felaktiga beslut och nya fossileldade kraftverk idag låser under lång tid in världen i fel färdriktning.
– Dom beslut som fattas de allra närmsta åren avgör hur dyrt det blir för oss och våra barn att klara tvågradersmålet. Vi har en sån tidspress att varje år av försening är förödande. Det är därför du hör alltfler desperata budskap. När folk säger att tvågradersmålet inte längre är möjligt så är det ett SOS. Om vi inte agerar snabbt så kommer vi inte att kunna ta oss ur det här.
Två eller fyra grader. Skillnaden kan verka abstrakt och futtig. I vintras presenterade den tyske klimatforskaren Hans Schellnhuber, chef för Klimatinstitutet i Potsdam, en rapport på uppdrag av Världsbanken som plågsamt tydligt illustrerar vad det handlar om.
– Som forskare är vi luttrade. Men vi blev faktiskt tagna när vi sammanställde alla rön. Skillnaden mellan två grader och fyra grader är... den mänskliga civilisationen, konstaterar Schellnhuber.
– Två grader syftar på jordens medeltemperatur. I praktiken betyder det tre grader på land och fyra-fem i polerområdena. Redan det är en utmaning. Fyra grader innebär sex grader på land och över åtta i Arktis. Det innebär i klartext att flera områden på jorden kommer att bli obeboeliga. En tvågradersvärld kan hanteras, med mycket möda och global solidaritet. Men jag tror inte att en fyragradersvärld kan hanteras. Det skulle kasta in hela världen i en mörk era. Så, ja, skillnaden är enorm.
Den ledande klimatekonomen och förre chefsekonomen på Världsbanken Nicholas Stern tillhör också de som uttryckt allt större oro. För några år sedan presenterade han den omtalade Stern-rapporten, som beskrev de kostnader som allvarliga klimatförändringar innebär för världen, och ingöt hopp om att världen betydligt billigare, och relativt smärtfritt skulle kunna klara tvågradersmålet.
– Det som hänt är att utsläppen i världen vuxit betydligt snabbare än vi befarat, konstaterar Stern.
Rent tekniskt och ekonomiskt är det enligt Stern alltjämt möjligt att klara tvågradersmålet. Problemet är tidspressen – och den enorma politiska trögheten.
– Utsläppen måste ner de närmsta 5-6 år om vi ska ha en rimlig chans, säg fifty-fifty, att hålla uppvärmningen under två grader. Det betyder att vi måste agera snabbt och kraftfullt. Och det ser tyvärr inte ut att hända.
Klimat- och energiforskaren Kevin Anderson, biträdande chef för Storbritanniens Tyndall-center för klimatforskning, beskriver det hela än mer explicit.
– En orsak till att vi befinner oss i dagens prekära läge är enligt min mening att forskarna inte talat klarspråk med politikerna. Den officiella bilden har varit att världen relativt smärtfritt kan klara tvågradersmålet. Litet utsläppshandel och energieffektiviseringar så ordnar sig allt. Det stämde kanske för 10-15 år sen. Idag behöver vi se en total omsvängning.
Enligt Anderson har bilden av vad som krävs för att klara tvågradersmålet skönmålats. Inte minst när det gäller västvärldens syn på utvecklingsländerna.
– De flesta utsläppsscenarier tar inte hänsyn till verkligheten i länder som Kina. De bygger på antaganden som är naiva, men som ger oss i västvärlden mer utsläppsutrymme och ett trevligt budskap till våra politiker.
– Vad innebär det att världens utsläpp ska börja minska 2020? Det officiella budskapet har varit att den rika världen borde skära sina utsläpp med ungefär 30 procent. Hittills har de bara minskat marginellt. Men det har också förutsatt att de snabbt växande utsläppen i Kina och världens utvecklingsländer når sin topp 2020. Det är helt orealistiskt.
Enligt SVT Vetenskaps intervjuer med Kinas ledande experter kan landets utsläppstopp komma tidigast 2025-2030 – också om Kina satsar massivt på förnyelsebart och att minska beroendet av fossila bränslen (se reportage).
– Enligt våra beräkningar kommer Kinas utsläpp fortsätta växa i 10-20 år, om än i mindre takt än idag. Vår bedömning är att utsläppen kommer att nå sin topp runt 2030, konstaterar Zou Ji, energi- och klimatexpert och biträdande chef för Kinas nationella center för klimatstrategi i Peking.
– Även om du är extremt optimistisk och antar att Kina och hela utvecklingsvärlden når sin utsläppstopp 2025 så innebär det att vi i västvärlden måste skära våra utsläpp dramatiskt kommande år, närmare 70 procent, långt mer än vad som diskuteras idag, hävdar Anderson.
Ekvationen tycks inte gå ihop. Och alltfler forskare utgår nu från att världen kommer att misslyckas att få ner utsläppen i tid till 2020.
– Ja, vi kan misslyckas. Och det betyder att halterna av koldioxid i atmosfären under en tid kommer att överstiga tvågradersgränsen. Sedan får vi försöka trycka ner nivåerna och temperaturen igen, säger Hans Schellnhuber.
Det kallas ”overshoot” och är i själva verket utgångspunkten för de flesta scenarier att klara tvågradersmålet i den kommande rapporten från FN:s klimatpanel. Bland annat studeras möjligheten att med olika tekniker suga ut koldioxiden ur atmosfären igen och lagra den i underjorden. En möjlighet är att använda biobränsleeldade kraftverk och koldioxidlagring. Problemet är att osäkerheten är stor om teknikernas potential i stor skala.
– Det är möjligt att vi kan klara en viss ”overshoot”. Men det som börjar diskuteras nu är en massiv framtida användning av tekniker som enligt min mening är väldigt spekulativ. Och budskapet blir åter att vi inte behöver göra något drastiskt nu. Det är ett väldigt högt spel, menar Kevin Anderson.
Innebär det att tvågradersmålet är kört? Nej, menar Anderson själv. Men det kräver en drastisk kursändring
– Jag kan förstå tvekan att släppa taget om tvågradersmålet. Politiskt har det varit en stor bedrift. Det är något som världens ledare skrivit under på. Men frågan är vad man vinner på att hävda att något är möjligt som i praktiken inte längre är det, menar Yvo de Boer.
– Jag tror att det är väldigt farligt att gå ut med budskapet att det är kört. Loppet är inte kört förrän världens medeltemperatur slutgiltigt landat över två grader. Det är ett fatalistiskt budskap som spelar i händerna på de som inte vill göra något åt problemen, kontrar Hans Schellnhuber.