Arter inom släktet vrålapor specialiserar sig på att vråla starkt eller producera många spermier, inte både och. Det visar forskning från University of Utah i USA.

– Vi upptäckte att hanar med större tungben kan åstadkomma lägre ljud, har mindre testiklar och lever i grupper med bara en hane och ett harem av honor, säger Leslie Knapp, professor i antropologi vid University of Utah. Hanar med mindre tungben lever i grupper med flera hanar och har större testiklar.

Tungbenet är anledningen till att vrålapor kan vråla så starkt som de gör. Ett större tungben innebär en djupare röst.

Men tungbenet är en energikrävande kroppsdel att utveckla, säger forskarna, och då måste kompromisser göras i andra delar av kroppen.

– Det är olika lösningar på samma problem, säger Knapp. Det är inte möjligt att utveckla både ett stort tungben och stora testiklar. Det blev förmodligen så för att individer inom en art fick mer avkomma om de hade stora tungben. Inom en annan fick de mer avkomma om de hade stora testiklar.

Konkurrens före eller efter parning

Vrålapahanar konkurrerar med andra hanar med hjälp av röst. En djup röst antyder en stor kroppshydda, som ger en fördelaktig styrka om det kommer till fysisk kamp. Genom att utveckla en djup röst kan hanarna både locka till sig honor och skrämma bort andra hanar.

Om inga andra hanar finns i närheten och hanen lockar till sig många honor istället så är chansen mycket större för honom att få befrukta ägg och därmed föra sina gener vidare.

Om det däremot finns andra hanar i gruppen så ökar större testiklar med en större mängd spermier chansen till befruktning.

– Idén har funnits sedan Charles Darwin, men det här är första gången någon faktiskt visat en avvägning mellan röstegenskaper innan parning och spermiekonkurrens efter parning. Vår studie visar att Darwin förmodligen hade rätt när han föreslog att vrålapornas vrål är viktiga för parning.

Upptäckten publiceras i veckans nummer av tidskriften Current Biology.