Till Bäckenbottencentrum Karolinska i Huddinge utanför Stockholm kommer patienter med svårare förlossningsskador. Kvinnorna kommer från hela landet, och köerna är långa. Överläkare Gunilla Tegerstedt har opererat hela dagen, men de har trots det inte hunnit med att träffa de 50 patienter som de borde träffat för att hålla nere väntetiderna.
I förlossningsskaderegistret hos Socialstyrelsen (Medicinska födelseregistret) finns bara de svåraste bristningarna registrerade, man för inte för statistik över de skador som anses vara mildare. Det här gör det svårt att dra slutsatser om vilka insatser som behövs vid förlossning och eftervård.
Mer kunskap krävs
– Det är bra att vi har intresserat oss för sfinkterskador, men det finns fler förlossningsskador. Vi måste förstå bäckenbotten som helhet och då krävs mer anatomisk kunskap, säger Gunilla Tegerstedt.
Ja, vården brister i kunskap om och förståelse för de besvär som andra förlossningsskador kan ge upphov till, menar Gunilla Tegerstedt. En sådan skada är levatorskador, skador på den muskel som håller uppe bäckenbotten, som ökar risken för framfall.
– Vi vet inte så mycket om levatorskador, det finns riskfaktorer vid förlossning med sugklocka och när det går fort och bäckenbotten inte hinner tänjas ut. Då kan musklerna gå sönder. Det har forskats för lite på det här. Fokus har legat mycket på att barnet ska överleva, vilket naturligtvis är jätteviktigt, men vi har tappat mamman i det hela, säger Gunilla Tegerstedt.
Upplever att ingen lyssnar
Många kvinnor som Gunilla Tegerstedt träffar har haft kontakt med vården under lång tid, men upplever att deras besvär inte har tagits på allvar.
– En kvinna som jag opererade i dag grät när jag sade att jag förstod att hon hade besvär. Många är ledsna och besvikna för att ingen har lyssnat på dem. De får höra att det ser normalt ut, men vad som är normalt är ju olika för varje enskild kvinna.
Samtidigt tror Gunilla Tegerstedt att läget är på god väg att förändras, intresset ökar och allt fler vårdenheter arbetar med att öka kunskapen kring förlossningsskador och eftervård.
– Det är delvis tack vare att patientgruppen är stark och har drivit frågan. Jag ser det här som en kvinnofråga.