Sven Andreasson hävdar i en debattartikel här på SVT Opinion att de flesta alkoholmissbrukare inte behöver sluta dricka helt.
Problemet med den teorin är att jag aldrig har mött en alkoholist som klarat det. Och då har jag mött rätt många, i mitt arbete som journalist och författare, med missbruksproblematik.
Däremot har jag mött tusentals som har önskat att det kunde vara så. Att man faktiskt kunde dricka lite. Lite lagom. Inte minst alkoholister. Oräkneligt många har försökt. Och misslyckats. Såklart.
För att fortsätta dricka ”lite grand” är som att stå och fresta en missbrukare med drogen under näsan gång på gång. Förr eller senare trillar man dit.
När jag såg ett tv-inslag med Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter tidigare i höstas så blev min första tanke: Så lite självinsikt de har!
De är fortfarande på det där första stadiet när de faktiskt tror att det går. De sörjer flaskan. Ni vet, förändringens fem stadier:
- Chock och förnekelse: Jag är inte alkoholist. Inte egentligen. Inte som de där andra som inte har kontroll över sin situation.
Sedan följer de andra stadierna:
2. Ilska: Nu blir jag jättearg på dig för att du säger emot mig och hävdar att jag har fel.
3. Köpslående: Men ett par flaskor vin till helgen är väl helt normalt? Och några öl i veckan. Det är ju normalt. Normalt! Det är ni andra som har problem, inte jag.
4. Depression: Jag kommer aldrig mer bli glad igen. Inte om jag inte får lov att dricka. Vad finns det då för mening med allt?
5. Acceptans: Okej, nu är det så här. Jag har problem. Jag gör skit för mig själv om jag dricker. Alltså dricker jag inte.
Sedan en nyorientering. Jag har börjat umgås med nya människor som inte dricker, men tycks vara glada och ha kul ändå. Jag kanske ska börja träna. Det gjorde ju Persbrandt…
En viktig fråga här, till alla som envist hävdar att man kan fortsätta dricka: Vad gör det med ens självbild? Att tro att jag måste självmedicinera med alkohol, så fort jag känner oro eller har bråkat med någon?
Vad gör det med en människa att inte ens få prova på att vara utan den snuttefilten? Att aldrig våga släppa taget om flaskan?
Min erfarenhet är att den som fått hjälp att släppa taget blir mycket starkare och lugnare och gladare i sig själv. Kolla, jag kunde! Jag kan! Jag hittar nya vägar! Vad coolt!
Varför är det då så himla viktigt att få fortsätta dricka? Den frågan får allt större relevans. Varför är det så livsviktigt att få fortsätta självmedicinera? Dricka socialt?
Många gånger handlar om att man har en partner som vägrar sluta dricka, och då blir det en väldig obalans i förhållandet. Den ene kämpar mot suget, den andre ”njuter” av sitt glas. Eller två eller tre. Det blir bråk, kanske om någonting helt annat. Ilskan finns där. Frustrationen.
Och rätt vad det är trillar den nyktre dit. Jag har sett det så många gånger. Mönstret.
Numera säger sig Kjell-Olof Feldt dricka 20 glas vin i veckan. Hm, tänker jag. Är det lagom? Verkligen? Och – kanske mest intressant av allt – vad skulle hända om han tog bort de där tjugo glasen? På riktigt.