Att vi har en betygsinflation i Sverige är ingen nyhet. Det har funnits belägg för att det är så de senaste femton åren.
Det här är heller inget vi tillåtits glömma. Varje år dyker informationen upp i media. Åtgärder har diskuterats, åtgärder har vidtagits, men som vi kunde se i onsdagens Uppdrag Granskning har inget haft effekt.
Hittills har fokus varit på lärarna. Lärarna behöver mer utbildning, bättre styrdokument, tydligare instruktioner, fler nationella prov, fler betygssteg, prata mera med varandra … ja eller helt enkelt bara skärpa sig.
I veckans UG var det rektorerna som var i skottgluggen. De exempel vi fick se var hårresande. Hot om uppsägning vid för låga betyg, elever som blev lovade ett A om de skrev D på NP, rektorer som höjde betyg i smyg och en rektor som själv fick utreda sitt brott mot skollagen.
När man har sett dessa exempel på maktmissbruk, lögner och bristande professionalitet ligger det nära till hands att gå från att smutskasta lärare till att smutskasta rektorer. Men det vore ett misstag.
Betygsinflationen är ett resultat av systemfel som leder till starka incitament att sätta höga betyg.
Människan är en gång för alla funtad så att om ett beteende leder till trygghet, pengar, karriär, mindre jobb, och ett annat leder till motsatsen, ja då väljer de flesta av oss det lönsamma beteendet.
Det tillsammans med bristen på extern kunskapskontroll skapar den situation vi har. I det här sitter lärare och rektorer i samma båt – även om det är rektorn som står vid rodret och vi lärare som sitter vid årorna.
UG-avsnittet inbjöd inte heller till syndabockstänkande. En stor del av programmet handlade om incitament och orsaker. ”Kunskap har blivit kundskap”, var en lärares reflektion.
Forskaren Jonas Vlachos ombads redovisa betygsinflationens utbredning och allvar.
Han visade att betygsstegen var lika brant som kunskapsraset i PISA. Han konstaterade också att inte heller NP-resultat är inflationssäkra. Något jag påpekade i en debattartikel 2009.
Vad är det då som krävs? För det första måste politiker ta betygslotteriet på allvar.
Godtyckliga betyg skadar hela samhället, men det har framför allt orimliga konsekvenser för den enskilda eleven.
Glädjebetyg har alltid en förlorare – den elev som blir bestulen sin rättmätiga studieplats. Ofta är förlorarna två. Den elev som slussas vidare med ihåliga betyg misslyckas ofta på nästa instans.
För oss Komvux-lärare är det en vanlig företeelse att få trösta elever som tvingas revidera sina livsplaner, sin självbild och sin budget för att deras betyg visat sig vara tomma på kunskap. Ännu värre är det för den som efter en universitetstermin tvingas konstatera att förutsättningarna att klara utbildningen saknas.
Ett glädjebetyg är som att tala om för en elev som vill cykla till Stockholm att han är i Södertälje, när han i själva verket befinner sig i Malmö. Eller i Paris.
Var är elevens rätt till en likvärdig och bra skola? Till att kunna lita på skolan, på att vägskyltarna stämmer?
Politiker måste även inse att det här varken är lärarnas, rektorernas, föräldrarnas eller elevernas fel, utan deras.
Det fria skolvalet, kommunaliseringen, konkurrensen mellan lärare, skolor, huvudmän, bristen på kontroll och uppföljning, ändringarna i betygssystemet, den höga andelen obehöriga – allt ligger på deras bord. Det ligger där tillsammans med ansvaret för att säkerställa och kontrollera att varje elev faktiskt har fått den grund de har rätt till.
Centralrätta de nationella proven, och kör igång med det direkt. Helst igår.
Inför en centralrättad studentexamen och ämnesbetyg på gymnasiet som en slutkontroll av hela skolsystemet.
Inför åtgärder för att minska konkurrensen på alla nivåer. Låt Skolinspektionen ägna sig åt systematisk uppföljning.
Vilka skolor lämnar ifrån sig elever med felaktiga betyg? Vilka lärare? Här bör det både finnas sanktioner för huvudmännen och kompensation för de drabbade eleverna.
Sist men inte minst – bygg ut Komvux. Vi kan inte ha en orättvis skola där elever bestjäls på sina kunskaper utan att åtminstone ge dem möjlighet att reparera de skador de många gånger själva är helt oskyldiga till.
