Till den långa rad av människor som kräver rikspolischefen Dan Eliassons avgång har nu alltså moderaternas ledare Anna Kinberg-Batra sällat sig.

Men vems behov ska polismyndigheten möta: polisens eller medborgarnas?

Min upplevelse är att polisen, före reformen, mest fanns till för sig själv.

Med Dan Eliasson som rikspolischef, blir svaret på denna fråga att polisen är till för medborgarna, i en verksamhet där alla polisanställda försäkras en god arbetsmiljö.

Jag är civilanställd hos polisen sedan 1997. Jag började på Rikspolisstyrelsen. Jag är systemvetare i grunden och arbetar sen 10 år tillbaka som IT-brottsutredare och tillhör Stockholms IT-forensiska sektion samt sitter i sektionen för grova brott.

Det bästa som hänt under mina 19 år hos polisen är den stora polisreformen och Dan Eliasson; han står för ett nytt och öppnare ledarskap.

Jag har ofta läst hur poliser skriver att för cirka 15 år sedan så var lönen så mycket bättre, precis som arbetstiderna och Ob-tilläggen.

Hade polisen bättre resultat då?

Om man googlar Leif GW Persson, samt polisen och polisforskaren Stefan Holgersson för tiden före 2005, så är svaret ett entydig: nej!

Försöken att stoppa polisreformen sker ständigt, och ett av favoritknepen är att utvärdera resultatet av omorganisationen under tiden som den infördes.

Men som professorn Markus Hällgren sade i maj 2016, på inspelad debatt från Linnéuniversitet, (vid19:50) kommer det att ta cirka fem till sex år innan vi ser resultatet från en sådan här jättelik reform, vilket ju låter helt rimligt.

Sedan till den påstådda ”massflykten” från polisen, som det ju hörs så mycket i media om, och där man ofta kan läsa att allt löser sig bara poliserna får högre lön, högre Ob-tillägg och andra arbetstider.

Men nu råkar det vara så att polisförbundet redan 2008 förhandlade om nya arbetstider, ändrad Ob, i utbytte mot statens bästa pensionslösning.

Samtliga polisanställda har 9.1 procent i avsättning till pensionen mot 4.5 procent i övriga i staten.

Detta talar man tyst om. De kan även gå in pension vid 61 års ålder. Och sex av av tio poliser tjänar över 30.000, medellönen är 32.000.

Sedan har vi tidssnurran: arbetar jag till exempel en helg dagtid, får jag 40 minuters kortare veckoarbetstid per 8 timmars pass och 45 kr Ob i timman.

Och så har vi historien om alla dessa poliser som slutar.

Jo, 911 (av cirka 20.000) poliser slutade i år, men, som Sveriges inrikesminister Anders Ygeman sade i riksdagen förra veckan, 2/3 gick i pension eller till Säpo!

För att en positiv förändring ska ske hos polisen, måste den organisation som har störst påverkan på polisernas inställning och attityd, Polisförbundet, polisens samverkanspartner, börja med att företräda sina medlemmar på ett mer ansvarsfullt sätt.

Polisförbundet har till exempel stämt staten på 10 miljoner kronor för att de anser att polisen inte ser till att de mest kvalificerade finns på rätt plats.

Ändå har de sedan 2015 bedrivit ett drev i media mot enskilda chefer som saknar yrkesutbildningen till poliser.

De flesta polischefer är medlemmar i Polisförbundet. Förbundet verkar vilja freda cheftjänsterna inom polisen åt sina medlemmar med förklaringen att de har en polisutbildning – vilket står helt emot skälet till varför de stämt staten.

Att polisutbildningen skulle vara ett krav för att blir högre chef, känns för mig lika främmande som om Volvo skulle kräva från deras VD:ar att de varit montörer i grunden.

I verkligheten är polisens högsta operativa chef och biträdande rikspolischef, Mats Löfving, både polis och jurist, samt har gått polischefsutbildningen.

Om Eliasson ska kunna få fram de positiva resultaten av omorganisationen, behöver personalen odla fram en ny attityd och Polisförbundet måste föregå med gott exempel och börja samarbeta i stället för det som nu mest liknar gerillakrigföring.

Jag hyser inte minsta tvivel på att Eliasson kommer att föra reformen i land.

Redan mars 2015 i poddintervju med Trygga Sverige  säger han att om två år (mars 2017), skulle vi redan se några framgångar, men även några bakslag.

Jag lämnar er med denna tanke. För 16 år sedan hade poliserna mycket bättre arbetstider och högre lön, vi hörde dem inte uttala sig i media om utvecklingen i förorten på det sätt de gör idag, när de söker stöd för högre lön.

Hur hade det sett ut om Polisförbundet och poliserna varit lika apokalyptiska i sina berättelser som de varit de två senaste åren när reformen tog bort saker som lönetrappor (3000 mer i lön efter 6 år och inspektörstitel) med mera?

Hade politikerna då förstått vad som var på gång, och hade de då satt in motåtgärder?