Nordiska motståndsrörelsen ska få vara med i politikerveckan i Almedalen. I år ska de få göra det. Mia Stuhre, projektledare för Almedalsveckan, säger: ”Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi har inte mandat att säga nej till någon som vill vara här”.
Leif Dahlby, ordförande för Almedalsveckan, instämmer: ”Jag tycker att det synd att de kommer hit, men jag kan inte göra någonting åt det.”
Polisen bekräftar och upplyser: ”Vi har en grundlag som gäller alla och polisen ska skydda alla”. Och journalisten och yttrandefrihetsdebattören Nils Funcke slår fast: ”Yttrandefriheten, mötesfriheten och föreningsfriheten gäller även de som majoriteten anser att vara förkastligt och upprörande”.
Vidsynthet eller aningslöshet?
Nordiska motståndsrörelsen (NMR) förnekar Förintelsen, hyllar Hitler, är judehatare och vill omkullkasta demokratin med våld.
Eller som Säpo uttrycker det: NMR ser ”det demokratiska systemet som ”illegitimt” och anses ha ”avsikt och förmåga att begå politiskt motiverade brott, även i form av grova våldsbrott”.
För bara ett par månader sedan häktades flera medlemmar av NMR misstänkta för en rad bombattentat i Göteborg.
Demokratiska samhällen är inte – och kan aldrig vara – värdeneutrala, än mindre värdenihilistiska. Demokratin förutsätter vissa grundläggande värden, ett slags moralkodex som ska gälla för alla.
I ett demokratiskt samhälle behövs lagar som uttrycker en moralisk hållning – allas lika värde – som ingen får sätta sig över. Varför? Av det enkla(?) skälet att rycker man undan själva grundvalen för demokratin finns inte längre någon demokrati att uttrycka sina åsikter i.
Kvar finns bara öppningen för diktatur och förtryck. Ett cirkelresonemang, javisst. Men utanför den cirkeln kommer vi inte hur vi än vrider oss.
Men är yttrandefriheten just en av grundvalarna för demokratin? Visst är den det, kanske den viktigaste.
Dock, också yttrandefriheten har en brytpunkt, måste innefattas i den övergripande moralkodex som är det demokratiska samhällets förutsättning: Alla människors lika värde, likhet inför lagen, tolerans, respekt för den enskilda människans värdighet.
Men det är just mot dessa värden nazister och judehatare som Nordiska motståndsrörelsen vänder sig. De kränker alltså inte enbart den enskilda människans, den drabbades, värdighet. De utgör också ett grundskott mot demokratin som sådan.
De kräver att varje droppe judiskt blod bokförs. Heljude, halvjude, kvartsjude? Tillräckligt för att göra dem fredlösa. Fel ”hudfärg” eller fel åsikt? Tillräckligt för att göra dem rättslösa.
Och om det nu är rättslöshet och fredlöshet som anhängarna av MNR söker, ska då inte samhället säga ifrån och förbjuda eller i varje fall stoppa anstiftan till sådan rättslöshet och fredlöshet? Vägra ge dem tillträde till det forum för demokratiskt meningsutbyte Almedalsveckan är tänkt att vara?
Jag tror det är aningslöst, ja rentav farligt, att så att säga ”marknadsanpassa” yttrandefriheten. De som försvarar NMR:s yttrande- och demonstrationsfrihet ser framför sig ett jättetorg med marknadsstånd där åsikter konkurrerar med varandra.
Och de tänker sig att ”handeln” ska pågå oförändrad, ständigt, oavsett vilka explosiva ”varor” som säljs och som faktiskt har till syfte att spränga torget i luften.
Jag hör invändningarna, de många frågorna. Är det inte så att ”more speech rather than les” är det bästa sättet att komma åt nazismen, rasismen, antisemitismen…?
Jag tror nog inte det. För vad är det som händer när vi blir samtalspartner med nazister, rasister och antisemiter, när vi veckar våra pannor och vässar våra argument mot förnekandet av Förintelsen och hyllningarna av Hitler?
Vad är det för människosyn vi egentligen anammar när vi i yttrandefrihetens namn ser Nordiska motståndsrörelsen som en politisk organisation vilken som helst? Som ideell förening?
Hur ska ett demokratiskt samhälle bemöta hat, nazism, antisemitism och uppvigling?
Svaret kommer aldrig att vara självklart och entydigt. Gränsdragningarna kommer aldrig att vara oproblematiska. Men det som sägs och uttrycks ska tas på allvar.
Orden tillmäts betydelse, är handlingar också de. Kan då, under sådana förutsättningar, allt sägas?
