Över telefon kommer en begäran om mer brandslang. Men det finns inte tillräckligt med slang för att nå branden som sprids okontrollerat ute i skogen.
Om jag inte hittar mer slang och en transport till brandplatsen så kan liv och egendom vara i fara.
Men när för många ropar på resurser, då tar lagren slut. Då måste någon prioritera var behovet är som störst. Det är min uppgift att förse och fördela resurser till skogsbränderna, men när jag går och lägger mig efter en lång dag, då funderar jag.
När brandmannen inte räcker fram till sista lågan, när slangen är lite för kort, vems är då felet?
Är det brandmannens fel?
Brandmannen borde kanske först kollat att slangen skulle ha dragits en annan väg i stället? Eller kanske kontrollerat om det fanns en till slang på andra sidan stubben? Den där extra slangen som senare hittas när det är för sent.
Eller borde brandmannen själv ha tränat hårdare? Så att arbetet kunde ha gått snabbare innan branden smitit iväg?
Eller är det brandbefälens fel?
Befälen borde kanske ha haft en annan taktik? Kunde de ha insett hur snabbt spridningen skulle gå och beordrat begränsningslinjen längre bort? Innan branden hunnit fram.
Eller begärt hjälp tidigare, innan branden spridit sig för långt? Då när det redan är för sent.
Eller är det räddningschefernas fel?
De borde kanske ha prioriterat skogsbrandsövning framför övning i vattenlivräddning? Lyft bort en brandman och köpt mer slang för pengarna i sin budget?
Varför inte ha inventerat vilka andra resurser som finns tillgängligt i kommunen och kanske skrivit avtal med företag om stöd till insatser?
Eller är det politikernas fel? De borde kanske ha gett mer pengar till räddningstjänsterna så det fanns fler brandmän och mer slang i lagret. Och då tagit pengarna från sjukvården eller varför inte skolan. Eller de kanske borde höjt skatten eller lagt mindre pengar på att subventionera opera?
Du som läser kan välja själv.
Vem tycker du bär skulden?
Jag har arbetat tio år inom kommunal räddningstjänst innan jag slutade inom det offentliga. Jag är extremt intresserad av räddningstjänst och vet att det inte finns någon enskild anledning till bristerna i Sveriges krishantering.
Samma problem kan oftast lösas på många olika sätt. Men Sverige har under 20 år systematiskt och medvetet flyttat fokus från att kunna hantera kriser, till att förebygga dem.
Brandmän ska inte vara så bra på att släcka bränder längre, det brinner trots allt ganska sällan. Brandmän ska i stället förebygga bränderna genom att utbilda och informera medborgarna.
Genom att minska personal och materiel till den nivån där man som bäst kan hantera ett hus eller en lägenhet som brinner blir det mer pengar över till skola och vård. Det kan låta klokt. Och det är klokt. Till en gräns.
Den gränsen passerades för länge sedan.
När samma hyvel redan passerat Försvaret och andra krisorganisationer, ja då blir det jobbigt när verkligheten knackar på.
Myndighetschefer och politiker står nu och håller hand i media. Titta så fint Sverige löser krisen tillsammans, med samverkan och solidaritet.
Och det är sant. För alla som arbetar inom krishanteringssystemet försöker nu med silvertejp laga de gigantiska hålen som finns.
Stödinsatserna från fantastiska frivilliga personer är det som överhuvudtaget håller det här systemet flytande. Men det här går också bara till en gräns. Den gränsen är skrämmande nära och det är inga roliga scenarion som väntar oss om den nås.
Media och självutnämnda experter vältrar sig i häftiga brandbilder och valfläsk om nya fina flygplan för vattenbombning, flygplan som inte kommer lösa problemen.
När skogsbränderna lagt sig kommer utredningarna lösa av varandra, de kommer ta flera år. När utredarna sedan är klara kommer allt vara glömt, precis som efter skogsbranden i Västmanland 2014.
Ingenting kommer att förbättras. Samma personer som skapat problemen verkar inte vilja– eller kunna – lösa dem.
