Vem tände på? Vid stora olyckor vill alla hitta den skyldige: diplomater som grillade korv (Tyresta 1999), ekonomiskt pressade småföretagare (Västmanland 2014), slirande tåg (Värmland 2018).

Men det viktigaste med en brand är inte hur den startar, utan vad det blir av den. Skogsbranden är den enda naturkatastrof som vem som helst kan sätta igång. Medan inga mänskliga medel kan stoppa megabränder eller eldstormar.

De slocknar bara av sig själva, omsider. Vi här var med om en sådan. Vi säger att vi släckte den.

Men egentligen hade vi bara turen att överleva den. Alla utom en: minns Robert Svensson.

De som försöker släcka brukar få kritik efteråt för sina misstag. Som att underskatta hotet i början. Den läxan gick hem. För närvarande ser inte problemet ut att vara att man låter bli att samarbeta eller sätta in alla resurser.

Däremot är resurserna fortfarande för små, det vet alla som är insatta i det här ämnet. Det borde alla diskussioner om brandförsvaret handla om; att det försvagats i decennier trots stadigt växande behov.

Kommunpolitiker landet runt osthyvlar räddningstjänsten. Regeringar fasar ut vattenbombare, tro det eller ej men Räddningsverket hade sådana plan. Myndigheter ignorerar sina egna klimatrapporter, redan 2013 visste Myndigheten för Samhälle och Beredskap (MSB) att somrarnas brandrisksäsong bara blir allt längre och värre för överskådlig framtid.

Det förändrade vädret gör bränderna till ett växande bekymmer. Det kräver ett starkare brandförsvar.

Men att uppgradera i proportion till hotet är förstås jättedyrt. Var skulle det kunna finnas pengar? Faktiskt i skogen. Statliga Sveaskog gör miljardvinster varje år. Näringslivet praktiskt taget trycker pengar av träden.

För den lilla landstripan Sverige är världens tredje största exportör av massaved, papper och sågade trävaror.

Jag upprepar: världens tredje största.

Detta tack vare skogsbrukets renodlade vidder av barr – monokulturer – som inte bara är lönsamma. På kuppen kan bränder där rycka fram otroligt fort och långt. Kanske kommer denna skogstyp till sist anses så brandfarlig att man mixar in löv?

Nå, lagen är att fabriker måste ha sprinklers, brandväggar, nödutgångar, larm och gud vet allt. Men skogsindustrin tillåts låta sina gröna salar stå oskyddade. Tar det eld så hamnar problemet hos utarmade deltidsräddningstjänster och amatörer, det vill säga personal och ideella förmågor, vilka inte sällan hamnar i ytterst riskabla situationer utan att få något särskilt tack för det.

Vi glesbygdsbor och små skogsägare vill inte bli statister i ännu fler katastroffilmer. Så vi ber ödmjukt om fördelningspolitik. En utsläppsskatt på brändernas ändlösa luftföroreningar? Eller kanske skaffar storbolagen hellre egna brandkårer? Detaljerna får andra räkna ut.

För vi i Västmanland är upptagna. Av posttraumatiskt brandsyndrom – plus nya lågor och rökfronter.