Sedan prins Harry och Meghan Markle förra året annonserade sitt bröllop har den allmänna synen här i Storbritannien, tack vare media, varit att äktenskapet är kontroversiellt. Detta på grund av Markles afrikansk-amerikanska ursprung.

Så i ett år nu har vi hört resonemang om hur det kungliga bröllopet kommer att uppmuntra en djupare diskussion om ras, kultur och samhälle. Och så vidare, och så vidare...

Och ja, faktiskt, det brittiska kungahuset skyggade inte för ämnet. Tvärtom.

De införlivade bröllopet med all svart kultur de bara kunde; från biskop Curryʼs referenser till slaveri och Martin Luther King följt av en helsvart kör sjungande Stand By Me.

Men det här kungliga bröllopet kunde knappast ha varit mindre kontroversiellt.

Det har i stort sett blivit en trend för kulturinstitutioner som förlorar relevans och/eller budget att omfamna svarta människor och svart kultur som en PR-strategi.

Under det senaste året, rekryterade tidningen Vogue, till exempel, sin första svarta chefredaktör, Edward Enninful, och satte den första svarta modellen på tolv år på sitt omslag.

Brittiska utgåvan av magasinet GQ hade nyligen Naomi Campbell och Skepta på deras omslag. Och tidigare i år rekryterade det brittiska labourpartiet en svart transkvinna, Munroe Bergdorf, till sin avdelning för HBTQ-frågor, för att ge några exempel.

Men det gångna året är också året då en studie av politikern David Lammy fann att det är fyra gånger mer sannolikt att svarta människor i Storbritannien sitter fängelse än någon annan grupp.

Det var också året, då en Huffington Post-skribent uttryckte:
”Rasism och klass dödade invånarna i Grenfell Tower”

Och nyligen, i ”Windrushskandalen”, så riskerade britter med Västindiskt påbrå, som har levt i Storbritannien hela sitt liv, plötsligt att mista rätten till exempelvis sjukvård, att förlora sina jobb och i vissa fall till och med utvisning.

Ändå förleds människor inte bara i Storbritanien utan runtom i världen att tro att prins Harrys giftermål med Meghan Markle är kontroversiellt.

Låt mig säga vad som skulle vara kontroversiellt:
Det vore om monarkin — om den överhuvudtaget måste finnas — faktiskt agerade som den ”kärna för nationell identitet, enighet och stolthet” som syftet är enligt det brittiska kungahuset.

Det skulle vara kontroversiellt om varje europeisk monarki verkade för att skapa länder där människor med afrikansk bakgrund inte var föremål för diskriminering i de sociala, politiska, ekonomiska och rättsliga system — där jämställdhet verkligen är nyckeln.

Min poäng är dock inte att det inte finns ett symboliskt värde att ha svarta människor i den kungliga familjen eller att prins Harrys äktenskap med Meghan Markle är något slags arrangerat äktenskap.

Integrationen av svarta människor och eliminering av rasfördomar i etablerade institutioner är nödvändigt och positivt.

Som en svensk i London, är jag medveten om hur mycket mer framgång Storbritanien har haft med denna typ av integration och hur de välkomnar den.

Men att ha svarta människor i inflytelserika positioner som en slags prydnad är inget nytt. Det är förvillande och riskerar istället att dra bort uppmärksamhet från djupa och viktiga politiska frågor kopplade till ras.

För att lösa dessa frågor, var vi än befinner oss i världen, måste vi se bortom förmiddagens spektakel och rikta fokus mot riktiga plattformar för dialog.

Vi måste motstå frestelsen att leva i en må-bra-fantasi om likabehandling och istället noggrant, samvetsgrant och kritiskt förvandla verkligheten istället.