Att skapa separatistiska rum har varit ett sätt för olika grupper i historien att bygga upp sig själva och få kunna stärka sig själva genom att organisera sig, få peka ut sina egna problemformuleringar och få chansen att sprida sina egna narrativ.
Något som inte alltid är oproblematiskt om man på grund av sin identitet på något sätt avviker från normen.
Då kan man lätt bli utsatt för smutskastningskampanjer, hot, hat och ifrågasättanden där man själv pekas ut som problemet och helt bli tystad från att lyfta sin bild, upplevelse och vilja i olika saker om den avviker från den etablerade maktens.
Separatistiska rum har existerat under väldigt lång tid och är inget nytt fenomen. Det är ett ställe för många att söka fristad från den utsatthet och oförståelse de kan känna från majoritetssamhället.
Incitamenten som gör att olika grupper lockas till att skapa sådana är just de framgångar som olika grupper som tidigare lyckats etablerat sig har gjort som faktiskt bidragit till ökad delaktighet och inflytande för de grupperna.
Ta till exempel både kvinnorörelsen, HBTQ-rörelsen och ungdomsrörelsen där 6 av de 8 riksdagspartierna som finns idag har egna kvinnoförbund och 7 av 8 riksdagspartier har HBTQ-nätverk och 8 av 8 riksdagspartier har ungdomsförbund.
Dessa nätverk och deras organiseringar har kunnat etablera sig själva, stärkt den interna gruppen samt varit viktiga i att förändra synen på många frågor som dessa grupper själva pekat ut som viktiga samt kunnat bevaka de frågorna på ett sätt som givit ökad fokus, mer legitimitet och påverkan på olika frågor.
Det är en naturlig del av organisering, där man bygger en starkare gruppidentitet för att orka driva på frågor och hålla ihop trots ”maktens” hån, hot och smutskastningskampanjer gentemot gruppen.
Att existera utanför ”vita medelålders heterosexuella och manliga” rum är ibland viktigt för att kunna lyfta sådant som annars ständigt förlöjligas, ifrågasätts, ständigt nedprioriteras eller för att komma till samtal som kan nå ett större djup för olika grupper som upplever sig marginaliserade.
I Sverige blir det ofta storm i vattenglas när olika saker händer.
Varför separatistiska rum för rasifierade blivit mer aktuellt såväl som polariserat de senaste åren kan ha med SD:s starka politiska framgångar att göra såväl som att fler politiska partier okritiskt anammar SD dagordning, politik och retorik.
När hudfärg, etnicitet och ursprung blivit något som alltmer problematiseras och ges skuld för olika problem i det nya Sverige som SD håller på att skapa så finns det ett ökat behov av att organisera sig.
Det gör nog att många rasifierade personer känner ett allt starkare och nödvändigt behov av att organisera sig för att påverka i motsatt riktning innan det blir för sent.
Resterande partier måste få känna av konsekvenser av att triangulera SD annars kommer det bli alltmer normaliserat för partiföreträdare från andra partier att sprida djupt rasistiska videor på facebook.
Om grupper inte får organisera sig så kommer många viktiga frågor och perspektiv aldrig att komma upp på ytan för att nyansera debatten.
Risken för att förbjuda sådan organisering är att vi annars då kanske skulle få se statsminister Löfven att patriotiskt börja deklarera att ”I Sverige har man minsann möten med vita människor”.
Är olika former av separatistiska rum en form av omvänd diskriminering? Där HBTQ grupper diskriminerar mot Heterosexuella, kvinnliga grupper diskriminerar mot män, där ungdomsorganisationer diskriminerar mot medelålders och där rasifierade grupper diskriminerar mot vita?
Vissa kommer anse det och kommer göra allt för att försvara en historisk maktordning i samhället som upprätthåller existerande privilegier.
Att tillåta underordnade grupper möjligheten att samlas, diskutera och organisera sig kan ju i förlängningen leda till att de slutar att acceptera en ordning där de förblir underkastade.
Från den muslimska fredsrörelsens perspektiv så har allt fler av våra medlemmar tröttnat på att bli beskrivna och ofta smutskastade av andra på grund av sin identitet som muslim där de upplever att enskilda individer med muslimsk bakgrund som sticker ut i politiken oftast utsätts för olika former av karaktärsmord och mediadrev.
Givetvis är det viktigt att jobba inkluderande, alla ska vara med. Profeten har sagt att ingen vit är bättre än en svart, och ingen svart är bättre än en vit.
Den muslimska fredsrörelsen dragit igång en kampanj som tar avstamp i vår konferens fredsdagarna den 24 september för att uppmuntra fler att själva sätta sin egna dagordning genom att sprida sina egna perspektiv, berättelser och verkligheter där de tar sig rätten att få definiera sig själva samt möjligheten att själva göra samhällspolitiska problemformuleringar och få möjlighet att få formulera lösningsförslag till olika samhällsutmaningar.
