Anton Rödins senaste två säsonger får en att undra: Har han gått under en stege, räknat svarta katter som går över vägen men glömt spotta tre gånger över axeln.. eller har han bara glömt nycklarna på bordet varje gång han klivit in i huset. Kanske krossat en spegel? Jag vet inte men en sak är säker: De senaste två säsongerna har oturen envist förföljt honom.
Vi backar bandet:
Säsongen 2015/16: Anton Rödin vinner Guldhjälmen som går till den bäste spelaren i SHL, när spelarna själva får bestämma. Han är på toppen av sin karriär och bäst i SHL. Inte en av ligans bästa – utan DEN bäste – det var de flesta överens om. Vancouver var inte sena att visa intresse och vägen mot NHL var utstakad. Tiden var perfekt för att kliva in i organisationen. Klubben som blivit bortskämda av de åldrande genierna, tvillingarna Daniel och Henrik Sedin under nästan två decennium behövde föryngra. Göra en så kallad rebuild. Anton Rödin på toppen av sin förmåga, till synes ostoppbar när plötsligt olyckan var framme. På en träning i Gävle med Brynäs.
– Jag tappade skäret och åkte in i en lagkamrat och nu är knäsenan av, sa han till SVT Sport när jag intervjuade honom 2016. Här trodde Rödin att NHL-chansen var försvunnen. Vem skulle våga satsa på en skadad spelare med lång rehabilitering framför sig i NHL? Vancouver, visade det sig. De var villiga att ge honom en chans.
– Jag rehabiliterade, kom tillbaka och gjorde poäng och var bra på försäsongen. Sen drog jag upp skadan igen och sen var det tillbaks på ruta ett. Men sånt är livet. Jag är en person som alltid ser framåt, säger han när vi träffas för intervju.
Det blev aldrig något lyft i NHL, var han inte skadad så blev han petad. Han kom in i det helt fel. I vintras tog han så beslut om att vända blickarna mot Europa. Men istället för en återkomst till Brynäs så föll valet på schweiziska Davos. Där gjorde han omedelbart avtryck. På tre första matcherna producerade han fyra poäng, i den fjärde kom nästa olycka.
– Jag bröt fotleden när jag körde in i sargen. Du har inte direkt haft en hartass under kudden de senaste två åren.
Hur kände du där i det ögonblicket?
– Jo då, det kändes som om det snart fick räcka med de här skadorna. Så kan man säga.
Ny läkningsprocess å rehabilitering väntade. Ny comeback. Den här gången gjorde han succé och öste in poäng i slutspelet med Davos. Spelade obehindrat. Fick chansen i Tre Kronor.
Ni känner till mönstret vid det här laget, ännu en olycka, ännu en skada. Lyckligtvis, den här gången, en mindre sådan i sammanhanget. Han håller upp fingret. Ett finger som det ser ut som om någon hällt frätande syra över. Blött blod täcker en halv nagel. – I första bytet i landskampen mot Slovakien får jag en smäll och det är bara att kliva av.
Vad tänkte du då?
– Att det får räcka nu. Tack och lov var det här inget farligt. Det ser värre ut än vad det är. Nu har jag tränat så såret är öppet men det är lugnt.
Efter all otur så förtjänar Rödin lite flyt. Kanske till och med upprättelse.
Om det finns någon som helst rättvisa i allt det här – hur slutar din säsong då?
– Om man får önska så slutar den med ett VM-guld.