Sedan drygt fyra år tillbaka läser Janni Larsson till läkare i Köpenhamn. Och hon gör just nu praktik på Frederiksbergs sjukhus. Hon har lyckats med den svåra konsten att kombinera studier med satsningen på elitidrott.
– Det blir inte utrymme för så mycket annat än att plugga, träna och resa på tävlingar. Och det känns alltid som att jag inte hinner träna tillräckligt till mästerskap. Samtidigt som jag aldrig känner mig helt förberedd inför tentorna, säger hon till SVT Sport.
Hon är en, av många, framgångsrika svenska kampsportare. Framför allt på damsidan har det varit ett lyckosamt år. Inte mindre än 26 internationella mästerskapsmedaljer. Men ännu har ingen kampsportare blivit nominerad till Idrottsgalan på Globen.
– Det är väldigt tråkigt. Jag upplever det som att man ignorerar en stor del av den svenska idrotten, säger Janni Larsson närmast uppgivet.
Det var i Los Angeles i somras som hon tog sitt första guld i VM för svartbälten i BJJ. Och i helgen som kommer, i Paris, satsar hon på ett andra guld. Men den här gången handlar det om Jujutsu.
– Jujutsun är ju tvådelad. En stil med mer stående fajting. Slag och sparkar. Men jag tävlar i Ne Waza som påminner mer om BJJ med mycket brottning på mattan.
Hennes specialitet är fotlås som gett henne många segrar.
– Jag har nog satt skräck i många motståndare. De gör allt för att undvika att hamna i det läget med foten. Vilket gör att andra möjligheter öppnar sig som jag kan utnyttja, säger hon.
Förra året, i German Open, var hon av misstag placerad i herrklassen. Minus 70 kilo. Och samtidigt hade hennes damklass av olika anledningar strukits. Hon frågade om dispens att få tävla i herrklassen. Och fick ja.
Janni Larsson vann tre matcher och blev tvåa i tävlingen.
– Haha, ja det var en del av killarna som nog var rätt sura. Men jag är van att träna med större killar hemma på 80 kilo. När de vägde lika mycket som jag var det betydligt enklare.
Hon tränar i klubben Arte Suave (Den mjuka konsten) i Köpenhamn, som är extremt tävlingsinriktad. En av europas främsta klubbar.
– Träningen är stenhård. Det är ofta jag ligger och gråter på mattan efteråt. Min tränare brukar säga att ingen match blir nånsin lika jobbig som det du upplever här på klubben.