Tre svenskar.
Av sex.
Ingen annan nation var ens i närheten.
Malin Baryard Johnsson och Indiana, Henrik von Eckermann och King Edward och så mannen alla talade om på förhand: Peder Fredricson tillsammans med silverhästen från Rio, All In. Och självklart ska den här krönikan handla lite mer om honom, men först bara, en gång till: Sverige hade TRE ekipage med chans på medalj. Tre. Det är hisnande och i sig självt värdigt en hyllningssång till hoppnationen Sverige, den som just de här tre ryttarna varit med och inte bara underhållit utan även byggt större och starkare. Henrik von Eckermann och Malin Baryard Johnsson var båda felfria i omhoppningen, det är en makalös prestation av makalösa ryttare som sitter på makalösa hästar.
”Det var allt eller inget”
Och så, den klarast lysande stjärnan av dem alla: Peder Fredricson. Som vågade tro på att den nu 15-åriga silverhästen All In var redo för Tokyo. Trots försenade förberedelser. Trots sina 15 år. Fredricson har ingen annan häst med sig till mästerskapet, det var allt eller inget och det blev allt. Det blev ännu en OS-medalj.
Självklart gick han för guld och kanske är han lite besviken. Det har han rätt att vara, men jag hoppas att ingen annan hakar på det känslotåget. Att efter fem år försvara ett olympiskt silver, tillsammans med samma häst, men i ett nytt tävlingsformat, det är stort. Enormt faktiskt och ni ska veta att INGEN ANNAN ryttare, i modern tid, har lyckats med samma sak. Faktum är att ingen ryttare lyckats med bedriften att vara på pallen individuellt i två raka Olympiska Spel sedan Raimondo d’Inzeo som tog silver 1956 och guld 1960. Nu, om inte förr, är Peder Fredricson bland de allra största.
Och han är inte ensam.
Sverige är högst uppe på toppen nu och ingen har missat det.