Tillsammans med OS-guldmedaljören Anders Gärderud och en elitmotionär, lät vi Anders Szalkai träffa mannen bakom teknikboken ”Det Perfekta Löpsteget”.

Det är vårvärme som lägrat sig över centrala Stockholm, och på Zinkensdamms IP är det febril aktivitet. Skolklasser yr runt på konstgräset och runt den lite åldersstigna, slitna friidrottsovalen, kämpar ett par motionärer sig runt, varv efter varv.

Här är det i augusti bas för Midnattsloppet, ett av alla dessa långlopp som slår rekord varje år i deltagarantal. Folk springer – och gör det med allt större längtan efter att utvecklas.

Thomas Reckmann är journalist, GIH-utbildad idrottslärare och numera författare till boken som han själv tänkte kalla ”Love to Run”, men som blev en titel som verkligen sticker ut och lovar stort.

– Oavsett om du ska springa en OS-final på 10 000 meter, eller bara ut och motionera så handlar det om samma sak – att förflytta din kropp framåt, säger Reckmann, som skälv tagit hjälp av både löptränare och mentala rådgivare i sitt skapande.

Teknik tar tid att ändra – och kräver att man gör rätt men också tänker rätt.

Världens vackraste löpsteg

För Anders Gärderud, OS-guldmedaljör 1976 på 3 000 meter hinder, världsrekordhållare och numera SVT:s friidrottsexpert, har löpsteget förädlats under lång tid. Hans teknik beskrivs av bland andra Szalkai som en av världens vackraste och nyckeln är hållning och styrka i underbenet.

– Det är egentligen från knäet och neråt det handlar om. Att bygga styrka i vad, vrist och fot. Jag la ner enormt mycket jobb på att bli stark där, det var vertikalhopp uppför långa backar och med det kom också hållningen. Vi pratade om att hitta ”gladpunkten”, säger han och pekar högt upp på bröstet och sträcker på sig.

Funktionell löpstil

För Szalkai är det också en fråga om hållning. Han har själv beskyllts för att ha en ”ful stil”, men tycker att den är väldigt funktionell.

– Jag har alltid sprungit väldigt yvigt med mina armar. Folk undrar om jag inte bränner en massa onödig energi så, men det funkar för mig. Jag behöver springa så och huvudsaken är att det går fort.

För Szalkai räckte det till stora maratonframgångar. Den senaste svenske herrlöparen att vinna Stockholm Maraton, 2001, och dessutom inkvalad till flera mästerskap och ett pers på 2.12.43 från Austin, Texas.

– Jag tror att många motionärer skulle tjäna på att göra små förändringar, men just små. Jag tror att det finns en fara att bli skadad om man ändrar för mycket. Det ska vara utifrån sin egen person och löpstil.

Sluggerstilen

Mikael Näslund är 34 år, kommer ursprungligen från Härnösand och Öbacka Löparklubb, men tränar i Stockholm under mer föreningsfria former. Han kallar sig själv ”en slugger”, men det har tagit honom till fina löparprestationer. I fjol sprang han Kungsholmen Runt på 1.15.08.

Vi sätter honom i författare Reckmanns våld – och det är inte helt lätt att ta till sig ideérna.

Han får sträcka på sig, luta sig kraftigt framåt och vänja sig vid tanken att ”falla” in i ett löpsteg. Att gravitationen ska förflytta honom, snarare än att han ska dra sig fram med steget.

– Det kändes lite konstigt. Det är inte helt enkelt. Men tanken är väl att man ska överdriva för att göra det tydligt, säger han och får prova på nya svårfångade övningar.

Thomas Reckmann, som själv har ett förflutet som sprinterlöpare, möter den reaktionen hela tiden.

– De säger ofta att de känner sig lite som John Cleese (Monthy Python och sketchen ”Silly Walk”), men kommer in i det efter ett tag. Det tar tid att ändra en teknik – och det finns så mycket att vinna på det.

Löpsteget alla drömmer om

Förebildernas förebild är Haile Gebrselassie, flerfaldig VM- och OS-vinnare i banlöpning, men också förste man under 2.04 på maraton. En etiopier med ett hisnande stort kliv som bar till evig berömmelse, men frågan är om det steget är ens värt att kopiera.

Faktum är att den bästa damlöparen i maratonhistorien, brittiskan Paula Radcliffe, med imponerande 2.15 som världsrekord, har en oefterhärmligt jobbig löpteknik. Men den är fantastiskt funktionell och med de viktigaste bitarna intakta.

Anders Gärderud jämför med andra sporter:

– Det är lite som en golfsving. Att komma i slagläge och få till en riktigt bra bollträff. Vad som händer dessförinnan är nästan ointressant. Samma sak med spjut, att träffa i rätt ögonblick och med löpning att träffa rakt under eller strax bakom kroppen.

– Det finns nästan lika många löpstilar som det finns löpare bland motionärerna. Och med små medel går det göra stora vinster.

”Det perfekta löpsteget” finns alltså inte. Eller rättare sagt: den finns i hur många upplagor som helst. Gäller att hitta sin väg till farten, med lite hjälp på vägen. Och att samtidigt hålla sig skadefri. En nog så viktig och svår detalj.