Det har varit intensiva veckor i 30-årige Robin Söderlings nya liv som turneringschef. Massor av möten och uppdrag att sälja in turneringen och när vi möter honom träffar han ungdomar i Uppsala. Det är ett jobb som gett nya perspektiv.

– Jag har ju rest hela mitt liv tidigare och sett tävlingar från spelarnas synvinkel, och det är väldigt annorlunda än från organisationens håll, säger Söderling.

”Ibland tänker jag att det vore skönt ta ett beslut”

Det har gått mer än tre år sedan hans senaste match, turneringssegern i Båstad 2011. Han var femma i världen och i sina bästa år – då satte körtelfebern stopp. Idag tränar han igen men är inte riktigt redo för hårdare matchning.

– Det sitter i lite, just återhämtningen när jag kör för tufft och flera dagar i rad. Det är inte hundra men mycket bättre. Jag har ju en dröm att kunna spela igen men har lärt mig att inte sätta upp några mål utan får gå på känsla.

Men det lockar dig så mycket att du inte tar nåt definitivt beslut?

– Jag vill inte göra det än, ibland tänker jag att det kanske vore skönt att ta ett beslut om att sluta eller satsa men känner inte att jag kommit till den punkten än. Jag tänker ju så hela tiden: när kan jag spela, undrar om det funkar i Båstad, Wimbledon eller Stockholm. Men det blir tufft att tänka på det sättet hela tiden, så det får ta den tid det tar.

”Skönt ha hjälp för en gångs skull”

Som spelare handlade det uteslutande om att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar att lyckas. Nu är uppgiften att att göra sponsorer, publik och inte minst spelarna nöjda.

– Det är skönt att det inte bara är upp till mig utan vi är ett team. Det är många duktiga som jobbar med tävlingen och skönt att för en gångs skull ha hjälp av någon. Det hade jag ju inte när jag spelade.