– Det är som att de ser: ”Kan hon, kan jag!” och det är häftigt att se den utveckling, säger Kikkan Randall.
– Det har gått mycket fortare för dem. Själv fick jag ensam hitta en väg mot toppen. Det fanns ingen riktig mall att gå efter, fortsätter hon.
Det amerikanska längdlandslaget har nu flyttat fram sina positioner. Vi har, efter Kikkans framgångar, också fått se USA vara på pallen både i stafett och sprintstafett. Sophie Caldwell har en tredje plats i sprint. Och Elizabeth Stevens hade tredje bästa tid uppför Alpe Cermis i Tour de Ski ifjol.
Fristilsspecialist
Själv är hon en specialist. De senaste åren har hon dominerat i fristilssprint och med sina 11 världscupsegrar inför den här säsongen har hon vunnit sprintcupen tre år i rad. Hon har två VM-medaljer. Ett individuellt silver från 2009 i sprint och hon är tillsammans med Jessica Diggins regerande mästare i sprintstafett. Ett guld hon vill försvara i Falun.
– Det är tuffa uppförsbackar i Falun. Det passar mig. De hade lite problem med VM-banorna tidigare, men inför VM har organisationen gjort ett jättebra jobb. De har lyssnat på de åsikter vi hade och nu är det jättefint. Tidigare ägnade jag mig åt utförsåkning så nerförskörningarna gillar jag. Och jag älskar när man kommer upp på den där viadukten i stadion och sen vänder ner mot upploppet. Det ska bli riktigt roligt, säger hon.
”Planen är att bli duktig i klassiskt”
– Nu måste jag bara förbättra min klassiska åkning först. Sprinten i Falun går ju i klassisk stil. Förhoppningsvis kan jag få ordning på det. I nästa OS körs den individuella sprinten också i klassiskt. Planen är att bli duktig i den stilen också.
På nyårsafton fyller hon 32, men efter att åkt ut redan i kvartsfinal i OS i Sotji, ser hon nu karriärsmässigt ända till OS i Sydkorea 2018.
– Planen är att, förhoppningsvis, ta ett litet uppehåll för att bilda familj. Det vore fint att ha de bästa av två världar. Men vi får se. Det är ju inget som liksom sker på beställning. Men tanken finns där.
Namnet – en kompromiss
Det ovanliga namnet Kikkan är en kompromiss mellan föräldrarna. Pappa ville döpa henne till Kiki, efter den första amerikan som vunnit en världscuptävling: Christina ”Kiki” Cutter (alpint).
Mamma tyckte hon skulle heta Megan. Så då blev det en blandning.
Som liten flyttade hennes familj till Anchorage i Alaska. Och blev kvar. I den fantastiska miljön med otroligt fina träningsmöjligheter, i varierande terräng, precis bakom knuten såg det ut att bli en satsning på löpning.
– Men en sommar åkte min tränare bort och satte mig i träning med några längdskidåkare. Och så fastnade jag, berättar hon.
Sprang på en morgontrött björn
Vildmarken gör att risken att springa på björn alltid finns där. Björnspray och bjällror ser och hör vi på var och varannan människa vi träffar på.
– Jag och min man var ute en vårvinter och sprang på en stig där snön brukar smälta bort först. Och där mötte vi plötsligt en stor björn. Vi tog av från stigen för att gå runt den, då vi upptäcker att den började följa efter oss. Då steg pulsen rejält och det blev lite jobbigt: ”Vad gör vi nu?!”. Men den vek av efter en stund och verkade mest slö efter vintersömnen. Vi var väl ett udda element som gjorde honom nyfiken, berättar hon innan hon fortsätter:
– Det hör inte till vanligheterna, men det är ju en historia att kunna berätta om sen. Precis som idag!
Jo, för när vi stod med vår filmkamera längs stigen i väntan på Kikkan och hennes träningskompis sprang de under tiden på en björnunge. En svartbjörn.
Sommarens första björnmöte då Vinterstudion var på besök.
Man vet aldrig var som väntar runt hörnet.