Jag känner ett allt större behov av att dela också min erfarenhet som idrottsförälder; för det är faktiskt inte så lätt att vara idrottsförälder... Nuförtiden.

För mig är det en stor glädje att kunna ge våra barn möjligheter att delta i idrottsaktiviter. Det är en investering i god hälsa, kamratskap, tillhörighet, idrottsskills och en massa fler, bra saker. Men det kostar också mycket (vissa idrotter; orimligt mycket) i både pengar och engagemang vilket hindrar flera andra barn att ges samma chans.

Jag vill vara en aktiv, deltagande förälder. Jag är intresserad av att vara tillsammans med dem och heja på dem, och deras kompisar, individuellt och i lag. Jag vill vara behjälplig för tränarna och bidra så gott det går i form av goda träningsförberedelser, bakat till kiosken eller skjutsande. Jag ser det dessutom som en tillgång att vi föräldrar kring våra idrottande barn ses i idrottssammanhang för att lära känna varandra och vara behjälpliga när barnen knyter nya kontakter och behöver trygga övergångar till att besöka nya hem, samåka till matcher eller, i lagom takt, ta alltmer ansvar själva.

Min erfarenhet är att det är ett litet fåtal föräldrar som är problem. Ge tränare befogenhet från klubbarna att säga ifrån till dem de gäller. Utbilda och stötta tränare i att se skillnaderna mellan ”till besvär-förälder” och ”tillgång-förälder”. Det händer att föräldrar har både relevanta och viktiga skäl att framföra saker och allt får inte buntas i ihop i besvärshögen.

Slutligen tycker jag det är tråkigt och märkligt att låta allt engagerat, deltagande föräldraskap bli till något negativt. När ditt barn väljer att delta i ett idrottsammanhang, i lag eller individuellt, följer något högst väsentligt med detta åtagande såsom gott kamratskap, barnets aktiva deltagande på träning och ev match, att lära sig vinna och förlora, passa tider, följa instruktioner från andra vuxna m.m m.m. Det är min skyldighet att som förälder visa mitt deltagande intresse och att ansvara för min del i att ge barnet förutsättningar att fungera i idrottssammanhang.

Får vi ens lov att heja längre..? Vågar vi ta med ”morfar” till matchen, han som älskar sport i alla former men är av en annan generation och inte läst på om hur ”reglerna skärpts”..? 

Vad svarar jag när sonen själv tycker det är tråkigt att spela utan resultat, för det får man inte före 12 år, och han säger ”varför kan inte alla andra lära sig att både vinna och förlora som jag/vi i mitt lag kan”?