Under det här Europamästerskapet har Jorge Luiz Frello Filho, eller Jorginho, blivit en italiensk hjälte. Han har styrt ”Gli Azzurri” från sin position på mittfältet och i semifinalen satte han den avgörande straffen iskallt.
Han har sett helt självklar ut, men sanningen är att det verkligen inte alltid har varit så.
29-åringens farfars far var visserligen italienare, men uppväxten var på alla sätt brasiliansk. Den var i den lilla staden Imbituba och där spelade han fotboll konstant, inte sällan med sin mamma.
– Det var till vårt hus som alla barn kom och spelade, berättar han.
Det märktes tidigt att Jorginho var bättre än de andra och när han var tretton flyttade han till en fotbollsskola 20 mil hemifrån. Det var där Italien kom in i bilden.
Till Italien som 15-åring
Mannen som drev fotbollsskolan hade en liknande verksamhet i Verona och föräldrarna lät den unge Jorge åka dit för att testa lyckan.
Där bosatte han sig med andra spelare i ett kloster och även om han var kopplad till Hellas Verona så spelade han i ett lokalt ungdomslag, Berretti. Efter en tid insåg han att allt inte stod rätt till.
– Jag träffade på en annan brasilianare, Rafael, som var målvakt. Han frågade mig vad jag gjorde och hur länge jag hade varit där. Jag berättade att jag levde på 20 euro i veckan.
– Han sade 'vänta lite, det är något som inte stämmer'. Det visade sig sedan att min agent hade tagit pengar av mig utan att jag visste något överhududtaget.
Då gav Jorginho nästan upp. Han kände sig utnyttjad i sitt nya hemland. Landet som han nu har fört till EM-final.
– Gråtande ringde jag mamma och sade att jag ville åka hem och att jag inte ville spela fotboll längre.
Mamma Maria Tereza lyssnade, men höll inte med.
– Tänk inte ens på det. Du är så nära. Du har varit där ett par år. Jag kommer inte släppa in dig i huset igen. Du måste stanna där och kämpa.
Sarri lyfte Jorginho
Och man lyder ju mamma. Jorginho stannade i Verona. Han tränade med Hellas och gick på lån till ett lag längre ner i seriesystemet, Sambonifacese.
Det var inte enkelt att slå sig in i Hellas Veronas a-lag som hade gått upp i Serie B, men till slut fick han chansen och visade att han hörde hemma där.
Det blev några säsonger i Verona innan han lämnade för södra Italien och Napoli. Där återförenades han med tränaren Maurizio Sarri som hade sett honom redan då han var juniorspelare i Verona många år tidigare.
I Sarris spelsystem nådde Jorginho en ny nivå och då tränaren lämnade för den engelska storklubben Chelsea följde han efter.
Redan 2012 hade han varit med i Italiens U21-trupp, men det var under tiden i Napoli som landslagsdiskussionen på riktigt väcktes till liv. Skulle inte den här brasilianaren bli italienare? Han hade ju ändå släkt från Veneto.
”Det var tuffa dagar”
Tio år tidigare var han nära att flytta hem och kanske till och med sluta. Nu hade han möjlighet att dra på sig den azurblå tröjan.
När det blev riktigt aktuellt hörde också det brasilianska landslaget plötsligt av sig.
– Det var omöjligt att ignorera det. Det är fortfarande Brasilien och det är där jag är född.
Han funderade och övervägde, men till slut blev det Italien. I mars 2016 kom debuten.
– Jag ska vara ärlig. Det var tuffa dagar för mig, men också underbara. Jag är väldigt glad över att spela för Italien. Jag hoppas ge supportrarna stor glädje, för jag älskar det här landet.
Det här var fem år sedan. Först hann Jorginho vara med och göra supportrarna besvikna då hans tävlingsdebut skedde i det berömda VM-playoffet mot Sverige.
Men om hans första tid i Italien lärde honom något så var det att inte ge upp. Nästan femton år har gått sedan Jorginho kom till Italien. Fem år har gått sedan han valde sitt nya hemland.
Några dagar har gått sedan han sköt dem till final. Nu återstår bara ett sista hinder.
Källor: chelseafc.com, The Telegraph, Daily Mail, Sky Sport Italia