Staden flammade i rött och gult. Luften vibrerade. Olympiastadion i Rom var smockad och längst fram i ledet gick lagkapten Agostino Di Bartolomei med den romerska fanan som fladdrade i vinden.

Champions League hette Europacupen då. Roma hade vunnit sin andra ligatitel bara ett år tidigare under ledning av den svenske tränaren Nisse Liedholm. Nu stod man vid paradisets portar, på hemmaplan, i finalernas final. Det var den 30 maj 1984. Bara Liverpool stod i vägen för Liedholm och för Di Bartolomei, för Rom och Roma.

69 000 åskådare hade tagit sig till arenan. Några dagar innan hade ytterligare 15 000 köat för de återstående fyra biljetterna. Tiden var inne. De rödgula skulle bli odödliga.

– Få ett tidigt mål. Ta luften ur hemmapubliken, uppmanade Liverpool-tränaren Joe Fagan innan hans spelare klev ut på gräsmattan.

De gjorde precis så. Phil Neal satte 1-0. Romarna rasade och tyckte att målvakten Franco Tancredi skulle haft frispark. Nu fick man jaga. Di Bartolomei gick fortfarande i täten.

– Det blir mitt livs match, sa han inför finalen som skulle bli hans.

Inte för något i världen tänkte lagkaptenen kapitulera. Han tog tag i matchen, började fördela passningar från sin djupt liggande position som ”regista” – defensiv speluppläggare.

Di Bartolomei vårdade bollen som den vore ett barn, styrde spelet på innermittfältet, och strax före halvtid nickade skyttekungen Roberto Pruzzo in kvitteringen. Matchen gick till förlängning, sedan straffar.

Romas förste skytt var kaptenen, men Di Bartolomei gick fram till lagkamraten Francesco Graziani.

– Jag fixar inte det här. Jag kan inte slå straffen. Mina ben är för tunga. Ta den du.

En son av staden

Om benen var tunga var pressen ännu tyngre. Agostino Di Bartolomei var en son av Rom, en dåtidens Francesco Totti, betraktad som historiens bäste italienske spelare som inte fått chansen i landslaget.

Han var killen från kvarteret, pojken med rödgult blod i ådrorna, barnet som blivit vuxet och som kom att spela 308 matcher för sitt hjärtas lag. Det här skulle bli den värsta.

– Jag var framme vid straffpunkten när Agostino plötsligt kom fram igen. ”Tack, men låt den vara”, sa han. ”Du vet hur Baronen (Liedholm) är. Vidskeplig. Jag måste ta den första.”

Di Bartolomei satte den, men när Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykat motståndarna, och när Graziani lyft sin straff över ribban och när Alan Kennedy slog in avgörandet la sig mörkret som ett täcke över staden. Lagkaptenen som lyfte bucklan hette Graeme Souness. Den andre var förtvivlad.

Ryktena haglade tätt efter förlusten. Enligt en version tryckte Di Bartolomei upp mittfältskollegan Falcao mot väggen, frustrerad över att den brasilianske stjärnan vikit ner sig i finalen, medveten om att den här möjligheten aldrig skulle komma igen.

Samma år tappade Roma sin fanbärare. Di Bartolomei flyttade motvilligt till Milan när Liedholm ersattes av Sven-Göran Eriksson. Publiken som älskade honom mejslade ut en banderoll.

”De har tagit Roma – men inte din publik – ifrån dig.”

Di Bartolomei fortsatte att tala om sin kärlek för de rödgula färgerna, hamnade tre år senare i Cesena och avslutade karriären i Salernitana. Ett kapitel i livet tog slut. Ett annat började och skulle sluta för tidigt.

En deprimerad man

Efter fotbollen sjönk Di Bartolomei djupt i depressionens träsk, hamnade i ekonomiska problem på grund av misslyckade investeringar – och i bakhuvudet fanns hela tiden finalförlusten på hemmaplan.

Han mindes spillrorna av en krossad dröm, försökte förtränga hur hans drömmars klubb skyfflat iväg honom till Milan som om hans kärlek inte betydde något.

Tankarna malde. De tog och de tärde, och på morgonen den 30 maj 1994 klev han upp ur sängen och bestämde sig för att sätta punkt för allt.

Bara några månader tidigare hade Di Bartolomei suttit i bilen med en vän och kritiserat sättet som den italienske affärsmannen Raul Gardini begått självmord.

– Varför sköt han sig i huvudet? Det är bättre att sikta på hjärtat. Det är ett säkrare sätt att dö.

Och nu vaknade han alltså i sitt hem, 39 år ung, krafsade ner ett sista brev till sin fru och skrev om hur han inte såg ljuset i tunneln, innan han drog fram sin Smith & Wesson.

På dagen tio år efter finalförlusten tog Agostino Di Bartolomei sikte på sitt hjärta och tryckte av. Han var återigen framme vid paradisets portar. Ingen kan svara på frågan om han fick gå in den här gången.

– Varför fick han för sig att han behövde reda ut allt i livet på egen hand? Vi hade hjälpt honom lösa allt. Vissa säger att han blev deprimerad för att han hoppades att Roma skulle erbjuda honom en ledarroll efter spelarkarriären. Andra säger att han inte ens ville dit. Oavsett vilket kan du inte dö på det där sättet.

Francesco Graziani förstår fortfarande ingenting.

– Jag vet inte vad sanningen är. Det jag vet är att vi alla känner oss ansvariga, skyldiga. Det måste ha funnits något vi kunde ha gjort. Vi kommer alltid undra varför han gjorde det, varför han tryckte av. Finalen? Han satte sin straff. Inte jag. Vi förlorade den matchen. Jag kom över det. Inte han.

I kväll spelar Roma semifinal i Champions League. Liverpool kommer med en 5-2-ledning. På sociala medier gör supportrarna sitt bästa, sprider en hashtag med budskapet att staden ska flamma i rött och gult.

Luften vibrerar den här gången också. Olympiastadion är smockad. Längst fram i ledet går Daniele De Rossi med den romerska fanan som fladdrar i vinden. Om han visar vägen till final kan Roma ta sig ur dödsskuggornas dal – 34 år efter förlusten av en match och 24 efter förlusten av en kapten.