Det har viskats om att Sverige inte hängt med i utvecklingen. Att den fart, effektivitet och styrka som lag som USA och Frankrike visat upp saknas i Sverige. Men ni vet, i fotboll är ju bollen rund, det gäller att ha tur också – och en Sofia Jakobsson som kliver fram.

Efter bragden igår dedikerade hon målet till sin bror Anders, som var med om en svår olycka i vintras och drabbades av en hjärnblödning. En hemsk historia med ett ljusare slut.

Hade historieböckerna varit skrivna redan hade Frankrike och USA spelat final och Sverige åkt ur i någon sorts glömska där bakom giganterna. Men det är väl inte de väntade ögonblicken och givna avancemangen som skapar hjältar, tänker jag.

Slåss om en plats i rampljuset

Visst kan en framtid frodas utan framgång. Men med en Blackstenius, Asllani, Jakobsson och Lindahl som visar vägen blir det förbaskat mycket enklare.

Och tänk, då fick vi inte ens se röken av Madelen Janogy som hyllades stort efter inhoppet och målet mot Chile.

Dessutom knackar de unga talangerna på dörren hemma i Sverige. Eskilstunas Loretta Kullashi, Rosengårds och Kristianstads 16-åringar Hanna Bennison och Evelina Duljan har alla visat att de vill vara med och slåss om en plats i rampljuset.

När Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius tillsammans sköt Sverige till VM-semifinal så bröt de inte bara en 24 år lång förbannelse. De sköt sig rakt in i svenska folkets hjärtan – och skapade en helt ny, ljusare framtid.