– – –
Historia, nutid och framtid
Historien i ena handen, framtiden i andra. Före matchen fångade kamerorna en sammanbiten Griezmann, en tyngd Lionel Messi. De zoomade in Pogba, som ville tvätta bort stämpeln som överskattad och överbetald, och gled över till Kylian Mbappé. Yngst av alla? Kanske därför såg han ut som han gjorde. Kanske därför log han. Kanske visste han att det här skulle bli hans match.
Rushen som ledde till straff var så rasande snabb att argentinarna tappade andan, och i andra halvlek fintade Mbappé bort ett helt försvar och satte 3-2, följde upp med att placera in 4-2 och döda Messis drömmar om guld. Det var en symbolisk seger, en signal till fotbollsvärlden. Dagen vi tittar tillbaka på Mbappés karriär kommer vi säga att den på allvar började här och nu – mot Messi, raka vägen in i historieböckerna, mot framtiden och evigheten.
– – –
Bland forsar och berg
Viskningar från höger, viskningar från vänster. Är Emil Forsberg verkligen så vansinnigt vass som vi tror? Är det inte i brist på offensiva orkaner som vi målar upp honom som en världsspelare med kapacitet att bära Sverige mot stjärnorna? Frågan har dinglat i luften. Den får gärna göra det ett tag till. Under tiden har Forsberg hunnit forsa fram och förflytta berg i en åttondelsfinal.
Fotboll följer inga logiska mönster, slumpmål är en del av spelet. När lille Foppa trippade inåt i banan, kroppsfintade bort en motståndare och satte 1-0 var det ett mål lika mycket som Benjamin Pavards sanslösa skruvträff mot Argentina. Den satt. Den gick in. Orkanen som hette Forsberg hade svept in över Sankt Petersburg. Världsspelare eller inte var han i hela världens rampljus när han höjde näven i luften vid slutsignal. Sverige är i kvartsfinal. Forsberg sköt oss dit.
– – –
(Film)stjärnan
Världens bäste fotbollsspelare efter Messi och Ronaldo? På fyra, fem år har Neymar blivit så bra som han borde ha blivit, levererat i både landslag och klubblag – och i Hollywood. Mot Mexiko sprattlade han som en fisk på land, såg ut som att han blivit skjuten med elpistol. Han hade stämplats och överdrivit, och inte köper du väl argumentet om att han får många sparkar under match, om att han har en spelstil som gör att motståndarna ofta tvingas göra ner honom med otillåtna medel?
Men medan vi undrar vad han sysslar med, ifrågasätter hans nudelfrisyr och önskar att han står på benen, dansar Neymar vidare och varvar filmningar med förtrollningar. Ännu en gång lättade han från marken, ännu en gång sprang han in ett matchavgörande mål och serverade en assist. Leder han Brasilien till guld kan han koras till världens bäste spelare före Messi och Ronaldo. Det går att hitta argument för att han gör det med ett osympatiskt skimmer. Det går också att se glaset som halvfullt, acceptera honom för den han är och beundra hans bollbegåvning. Det är upp till dig.
– – –
Modrics marginaler
Lek med tanken att Kroatien fått straff efter fyra minuter. Då hade Luka Modric klivit fram, rättat till hårbandet, kastat en snabb blick på domaren och placerat in 1-0 bakom Schmeichel. Så. Nu kan du sluta leka med tanken. Tryck igång minnesmaskinen och se hur Modric lägger upp bollen på straffpunkten med fyra minuter kvar. Alla tittar på, alla bränner honom med blicken, och med en tyngd på axlarna går han fram och missar. I skuggan av ett tjugoårigt brons står han och stirrar på spöket Schmeichel.
Egypten må ha varit VM:s sämsta lag, men Danmark det tråkigaste. Sömnpiller mot Frankrike, samma mot Kroatien. Kroaterna föll i fällan, kom ner i ett tempo som inte ens Modric kunde skruva upp. Och nu missade han en straff, och nu gick matchen till straffar, och nu kunde allt straffa sig. Om draken lyfter i motvind? Jo, Modric slet av sig hårbandet, satte en svag straff och såg fortsatt förtvivlat ut. Lagkamraterna klappade om sin kapten och Ivan Rakitic räddade honom med ett avgörande. Modric kan andas ut. Spöket hette Schmeichel för en stund. Det är borta nu.
– – –
Englands fall
It’s coming home. Football is coming home. Ända sedan England premiärslog Tunisien och städade undan Panama med ett Harry-hattrick har den där lilla frasen blivit större. Är det Englands tur nu, 52 år efter att Geoff Hurst sett till att bucklan kom hem? Med timmen spelad mot Colombia tog engelsmännen ett bestämt kliv på vägen, la ännu en tegelsten på ett VM-bygge mot molnen. 1-0. Kane igen.
Colombia körde fast, Quintero lekte James Rodriguez och misslyckades, en stressad Cuadrado skickade upp bollar i stratosfären och Falcao hade det där plågade ansiktsuttrycket av en man som varit med om mycket, som tagit sig igenom det mesta och som är på väg att förlora när allt ställs på sin spets. Då. Kom. Han. Yerry Mina. Högst på en hörna, i matchminut 93. Arenan exploderade i blått, gult och rött och England hade fallit på mållinjen igen…
– – –
Englands uppgång
…men det här är inget vanligt VM. Det här är en turnering där Leo Messi och Cristiano Ronaldo åker ut samma dag, där Tyskland slutar sist i en grupp som Sverige vinner, där Ola Toivonen lobbar över Manuel Neuer och där England skrivit sitt hundrade omprov i straffläggning och äntligen fått godkänt.
Efter att ha ägt varsin förlängningskvart var England och Colombia utmattade, men inte urladdade. Falcao orkade mer och Kane hade inga nerver. Ospina stod i vägen för Henderson, ribban stoppade Uribe och Jordan Pickford räddade Baccas straff. It’s coming home, hette det, och när Eric Dier klev fram struntade han i historierna som diskuteras på pubarna, berättelserna om engelsmän som stupat på slagfältet. Pang. Packat, klart. Sverige nästa. England är en match från att åka hem, fotbollen tre matcher från att komma hem.
– – –
Skrällen som fick marken att skaka
Så länge har vi räknat ut dem, så länge har de nästan räknat ut sig själva. Ryssland kom till VM med ett landslag utan lyskraft, med en kritiserad målvakt, med spelare utan färg och flärd. De gjorde jobbet i gruppen, men förlust mot Uruguay gjorde att stora, starka Spanien gnuggade händerna. Isco, världens bäste playmaker jämte De Bruyne, dansade runt sig själv och stack in passningar, och Spanien tog ledningen. Sedan hände något – eller snarare inget alls.
Spanien började rulla, rulla, rulla. Inga löpningar, inga diagonala bollar, ingen mötande anfallare. Bara tiki och taka, fram och tillbaka. Ryssland kvitterade och ställde frågor. Spanien svarade inte. Så kom straffläggningen, och så bommade Iago Aspas och så räddade Igor Akinfejev med foten. Ryssarnas vrål fick marken att skaka, Vladimir Putin satt någon annanstans och gjorde nog större ögon än på länge. Akinfejev? Så länge hade vi räknat ut honom. Aldrig räknade han ut sig själv.
– – –
Den evige kaptenen
Vi kan skriva lite mer om den blågula segern, eller om att Ronaldo förmodligen gjort sin sista VM-match, eller att Mbappé blev den första tonåringen sedan Pelé att göra två mål i turneringen. Eller så kikar vi på laguppställningarna från Brasilien-Mexiko och hittar Rafa Marquez, 39 år och på USA:s svarta lista, misstänkt för kopplingar till en drogkartell – och fortfarande lagkapten.
När sommaren närmade sig funderade förbundskapten Osorio på om han skulle ta med ”el capitán eterno.” Marquez blev uttagen, agerade inhoppare i gruppspelet och slog sig nu in i startelvan. Han promenerade runt på mitten och pekade, gestikulerade och dirigerade. Mexiko åkte ut. Brasilien var för bra. Och Rafa Marquez blev historisk. ”Den evige kaptenen” är ensam om att ha burit bindeln i fem VM-slutspel. Svartlistad, åldrad, misstänkt. Lagkapten. Fortfarande. Alltid.
– – –
Matadoren tar tjuren vid hornen
Det hette att Uruguay hade undvikit tufft motstånd, att man bara hållit nollan för att saudier och egyptier var för dåliga och ryssar för trubbiga. Fem minuter in i matchen mot Portugal ryckte Edinson Cavani på axlarna och slog en långboll till Luis Suarez. En löpning in i boxen, en kind på bollen och så hade dödläget brutits av en dödlig avslutare. Vad hette det nu, då?
Framme i åttondelsfinal tänkte inte Uruguay sjabbla bort den här möjligheten, inte stupa mot de regerande Europamästarna. Pepe kvitterade, men Cavani tog tjuren vid hornen och visade varför han kallas matadoren. Han satte en skruv i den portugisiska kistan, haltade av planen med en möjlig muskelskada, men såg ändå lugn ut hela vägen till slutsignal. Uruguay har slagit ut Ronaldos Portugal. Plötsligt heter det inte att motståndet varit för enkelt. Plötsligt är tre miljoner uruguayaner tre matcher från odödlighet.
– – –
Solen stiger alltid i öster
Medan ni var upptagna med att hylla japanerna kunde jag inte släppa de där slutminuterna i gruppspelet. Japan låg under mot Polen, men rädslan för att åka på ett förödande 2-0-mål gjorde att man backade hem och hoppades att Senegal inte skulle få hål på Colombia i ett parallellt universum. Om vi ska hylla japanerna ändå? Självklart ska vi det – från fansen som städade efter sig på läktaren till spelarna som chockade och nästan knockade Belgien.
Hade inte Vertonghen nickat in en omöjlig boll hade Japan hållit ställningarna, hade inte Fellaini varit livsfarlig i luftrummet och hade inte övertidshörnan slagits lång… Ja, ni hör. Jag lider med Japan, trots allt. De smög fram som samurajer, kamikaze-kastade sig in i närkamper, kombinerade disciplin med dribblingar – och trots den värsta av 3-2-förluster lämnade man Ryssland med en handskriven lapp i ett städat omklädningsrum. ”Tack”, stod det på ryska. Ett beundransvärt landslag. Ett beundransvärt land. Därifrån kommer solen alltid stiga.