Det är en glad stämning i presskonferensrummet när Shelly-Ann Fraser-Pryce är på tur för att svara på frågor. Världens snabbaste kvinna, ”Pocket Rocket” som hon kallas för att hon är så liten – och snabb – är på skämthumör till och med när hon pratar om de jobbiga löpruscherna som hennes tränare Stephen Francis har beordrat henne att springa den senaste tiden: 200, 250 meter. Alldeles för långt.

Hon vill aldrig springa längre än 100 meter, säger hon. Och Francis har sagt att hon inte ska ställa upp på 200 meter i Peking.

– ”Men jag ska ju inte springa 200, varför säger då åt mig att göra det här?”, sade jag. ”Tja, jag har ändrat mig, jag är inte säker”, sade han.

”Tränar som om du vore hungrig”

Hennes lättsamhet nu betyder inte att hon saknar allvar vid andra tillfällen. I boken ”The Bolt Supremacy” säger hon att ”jag går fortfarande till träningen som om jag inte har vunnit någonting”.

Hon har vunnit två OS-guld och fem VM-guld.

– Min man sade det till mig förra veckan när vi körde bil, jag sade att ”folk förstår mig inte, de förstår inte varför jag alltid tränar, varför jag är så fokuserad”. Och han säger till mig att jag tränar nästan som om jag vore hungrig. Han sade: ”Du tränar som om du inte har vunnit någonting. Du tränar, och om du inte kan träna sitter du där och gråter – men du är olympisk mästare”.

Diamond League-galan i Stockholm i slutet av juli var hennes sista tävling före VM. Hon visade att kapaciteten finns där. Med ett hårt träningsblock bakom sig vann hon behändigt på tiden 10.93 på ett kyligt och regnigt Stadion.

Någon på presskonferensen på ett hotell vid Centralen frågar henne vad hon har för planer med sitt hår i Peking. I Moskva för två år sedan vann hon guld med en rosa man fladdrande bakom sig. Hon verkar uppskatta frågan. Men hon har inte kommit på exakt vad hon ska göra med håret till VM, säger hon.

Hemma på Jamaica äger Fraser-Pryce en frisersalong, den heter ”Chic Hair Ja”, och ett företag som säljer hårextensions som de rosa i Moskva.

Precis som flera av de andra jamaicanska sprintstjärnorna har hon också en egen stiftelse, ”The Pocket Rocket Foundation”. Fraser-Pryce kommer från Kingstonområdet Waterhouse, så ökänt för sitt gängvåld att det figurerar i den amerikanske artisten Jay Z:s låt ”Real as it Gets”. Dancehallstjärnan Vybz Kartel, nu i fängelse för mord, är från samma ställe.

För några år sedan valde Fraser-Pryce personligen ut sju ungdomar som precis som hon kommer från centrala Kingston, och betalade uniformer, böcker och mat så att de kunde gå i skolan.

”Förändra Jamaica”

– Det handlar om utbildning och sport och att koppla ihop dem så att de kan försöka förändra människors liv, och att de här människorna kan förändra Jamaica, säger hon.

En del av ungdomarna som får stöd av stiftelsen håller på med friidrott, och Fraser-Pryce brukar vara där och heja på dem när de tävlar i Champs, det enorma skolmästerskapet med över 30 000 åskådare varje år, som är unikt för Jamaica och som i princip alla jamaicanska sprintstjärnor har kommit fram genom.

Champs och den enorma uppmärksamheten kring friidrott på Jamaica redan på skolnivå är en av förklaringarna som brukar anges till landets stora dominans i sprintgrenarna de senaste åren.

Ett annat tillfälle då Fraser-Pryce särskilt lyser upp i Stockholm är när någon frågar henne om Peking-OS. Det var hennes första OS, det var en skräll att hon ens kvalade sig dit. Väl där tog hon guld på 100 meter.

– Jag åkte bara dit och tyckte det var så spännande att ha kommit med i OS-truppen, att se alla stjärnorna och bli star-struck. Nu ser jag fram emot att skriva historia igen, säger hon.

Fraser-Pryce har den fjärde bästa tiden i världen någonsin på 10.70, men hon är avvisande på frågor om tiderna som ligger framför henne. Hon kan inte tänka på dem när hon är så långt ifrån, säger hon.

Florence Griffith-Joyners världsrekord på 10.49 ter sig idag omöjligt att slå.

”Finns gränser”

Men Fraser-Pryce har varit fenomenal på att prestera just på mästerskap de senaste åren. Den enda gången hon har missat individuellt guld på VM och OS sedan 2008 var i Daegu 2011. Hon hade varit avstängd i sex månader efter att ha testat positivt för ett narkotiskt preparat, som hon själv sade att hennes tränare hade gett henne för tandvärk. Hon bad aldrig om B-prov, för hon visste vad det handlade om. När hon kom tillbaka hade hon lite problem med skador.

Dessutom hade hon hållit på med andra saker. Tagit examen, köpt ett hus till sin mamma i en säkrare del av Kingston, och försökt få sin motvilliga mormor att flytta.

– Att hjälpa sin familj är det mest njutbara och det med stressframkallande av allting, tror jag. Man försöker se hur man kan hjälpa till med allting, men det finns gränser, säger hon i The Bolt Supremacy.

Precis som överallt dit hon kommer får Fraser-Pryce även i Stockholm frågor om huruvida hon tränar med Usain Bolt. Det gör hon inte. Han är från landsbygden, hon från stan. Han tränar med den ena av de två stora rivaliserande klubbarna i Kingston: Racers. Hon tävlar för den andra: MVP.

De två klubbarna och deras tränare och strukturer har inneburit att allt fler jamaicanska löften – som Bolt och Fraser-Pryce – har stannat på ön och inte åkt iväg på college i USA.

Bolt har ända sedan tonåren haft gigantiska reklamkontrakt. Hon är inte en lika stor stjärna.

”It’s a man’s world”, sade hon tidigare i sommar, och efter presskonferensen, när fler reportrar flockas kring henne, svarar hon på SVT Sports fråga att hon tycker att damernas 100 meter förtjänar mer uppmärksamhet. Hon framhåller att det finns många som ligger på en hög och jämn nivå och alla tävlingar är tuffa.

– Nu är det kvinnornas värld, säger hon och skrattar.

Träningskompis med dopningsavstängda

Att vara en del av Jamaicas sprintunder innebär också frågor om dopning. Fraser-Pryce är baserad i Italien under den europeiska tävlingssäsongen. 2013, när det kom fram att hennes träningskamrater Asafa Powell och Sherone Simpson hade testat positivt för en förbjuden stimulant, kom polisen och gjorde razzia i Lignano där de bodde.

Fraser-Pryce kom direkt från Lignano till presskonferensen inför Diamond League i Monaco strax efteråt. Den var någonting helt annat än den i Stockholm nu, två år senare.

Inga frågor om dopning skulle besvaras, sade översättaren, och när den andra frågan som ställdes ändå handlade om det gick Carmelita Jeter, Fraser-Pryces amerikanska konkurrent, ut ur rummet. ”Pocket Rocket” såg först ut att inte veta vad hon skulle göra, och följde sedan efter.

I samma veva anklagades den jamaicanska antidopningsbyrån Jadco för att ha stora brister i sin verksamhet.

Fraser-Pryce har varit öppen med att hon är frustrerad över anklagelserna mot Jamaica. Att det till exempel inte görs skillnad på preparat som det hon själv och Asafa Powell åkte fast för, och steroider.

Att inte Jamaicas antidopningsbyrå lever upp till den standard den borde betyder inte att hon och de andra stjärnorna inte testas lika mycket som någon annan: de testas av IAAF.

Fraser-Pryce har efterlyst att någon från det jamaicanska förbundet står upp och försvarar idrottarna, och har hotat med att de kommer att strejka om det inte sker.

”Finns inte ett dopningsproblem”

Men i Stockholm verkar hon bara en smula uttråkad när hon får frågor om hon tycker att det är rätt att Justin Gatlin och de andra herrarna på 100 meter blir inbjudna till galor fast de har varit dopningsavstängda.

– Reglerna säger att de får komma tillbaka och delta, och det är jag okej med, säger hon till SVT Sport.

Tycker du att det finns ett dopningsproblem?

– Jag skulle inte säga att det finns ett dopningsproblem. När det handlar om preparat eller förbjudna substanser i idrotten så finns det i all idrott. Friidrotten uppmärksammas mest. Jag skulle absolut inte säga att det finns ett problem. Vi hör inte talas om det här varje dag. Det är inte en stor procent av idrottarna som testar positivt, den är väldigt liten.

Dagen efter blir det rubriker i svenska medier om att hon kritiserar arrangörerna i Stockholm som inte vill bjuda in 100-metersherrarna.

Ibland är hon trött på dopningsfrågorna. ”Det beror på hur många gånger jag blir frågad”, säger hon i The Bolt Supremacy.

– När personer anklagar oss, skulle de behöva besöka Champs. De skulle behöva komma och se strukturen. Se hur vi tränar. De skulle behöva besöka våra banor. Faktumet att många av de här idrottarna kommer från fattiga samhällen, att enda vägen ut är friidrotten, så viljan och motivationen är hög. Här är de inte vana vid anläggningar av hög kvalitet. Se på rummen de bor i, skorna de tränar i. Det är precis därför de är motiverade att göra så bra ifrån sig.