Natalie Barker-Ruchti har själv en bakgrund som elitgymnast och tränare inom artistisk gymnastik från uppväxten i Schweiz. I dag är hon docent i idrottsvetenskap vid Örebro universitet och forskar om missförhållanden inom gymnastik – ett problem som är universellt.
– Det är definitivt inte enbart ett svenskt problem. Det har varit ett globalt problem i flera decennier. Och det är ett mönster som upprepar sig: barn som i tidig ålder börjar med gymnastik och om de blir utvalda hamnar i elitprogram där skador inte tas på allvar, där ledare begår kränkningar och där konsekvenserna blir ungefär desamma: fysiska skador på kort och lång sikt, ätstörningar, psykisk ohälsa med mera, säger Natalie Barker-Ruchti.
Acceptans och normalisering – därför är det svårt att säga ifrån
Samtidigt har något förändrats de senaste åren. Alltfler gymnaster har valt att öppet träda fram och vittna om vad de har upplevt, ett slags gymnastikens metoo har svept över världen (se faktaruta).
Så sent som sommaren 2020 stängdes elitidrottschefen och två landslagstränare av inom rytmisk gymnastik i Schweiz, efter larm från gymnaster i media.
Så varför är det här ett så utbrett problem? Enligt Natalie Barker-Ruchti finns flera orsaker.
– En är att det på ett socialt plan finns en acceptans för den här typen av beteenden. Det är vad som förväntas av en sådan här miljö. Det är normaliserat, så det finns inget att ifrågasätta eller förändra. Normen blir att det här är vad som krävs för att nå framgång och resultat.
– På en organisatorisk nivå finns också en intressekonflikt. Idrottsorganisationer har ansvaret för sina idrottare, men bidrar också till att övergrepp eller kränkningar kan ske eftersom de sätter upp de idrottsliga målen och ger mest pengar till de som lyckas. Alltså att sportsliga resultat värderas högre än andra kriterier.
”Om du inte accepterar det – kom inte hit”
En annan förklaring kan vara att ledarna har en upphöjd position, menar forskaren.
– Ledarna har ofta en väldigt hög status eftersom de har en unik kompetens: de kan leda gymnasten till framgång. Därför kan de heller inte ersättas av vem som helst. För idrottaren eller föräldrar till idrottaren kan det bidra till att man inte ifrågasätter vad som händer, säger Natalie Barker-Ruchi.
Utöver sin forskarroll är hon ledamot i Safesport Sweden, en oberoende organisation som jobbar för att skapa trygga idrottsmiljöer.
Hur stort ansvar har idrottsförbunden?
– Det verkar väldigt svårt för förbunden att erkänna att de bidrar till det här. Att det är de som skapat det här systemet. De försöker rädda ansiktet och sopa under mattan. Det händer att de skyller på tränarna eller till och med föräldrarna. Det blir mycket en känsla av: “det är såhär det är, om du inte accepterar det – kom inte hit”.
I en intervju med SVT Sport tidigare i veckan, som del av vår större granskning av ledarkulturen inom svensk rytmisk gymnastik, svarade Svenska gymnastikförbundets generalsekreterare på hur de jobbar med de här frågorna. Ta del av intervjun här.