Svenskt jubel efter sjunde raka VM-guldet. Foto: Bildbyrån

Analys: ”Sverige ett positivt undantag i en sport som har problem”

Uppdaterad
Publicerad
ANALYS · Landslagsinnebandyn har alltid haft problem. De problemen kvarstår och de blir varken mindre eller färre. Men man har tur att man har Sverige – för de viker inte ner sig. De blir världsmästare i stället.

Hannes Nyberg

reporter

De svenska innebandydamerna tog i dag sitt sjunde raka VM-guld då man slog värdnationen Schweiz i finalen i Neuchatel. Det är en enormt imponerande prestation av ett enormt imponerande lag bestående av elitidrottskvinnor på högsta nivå.

Det laget är nog det mest positiva landslagsinnebandyn har. Problemet är att listan över negativa saker kan göras lång.

Man kan börja med inramningen runt finalmatchen. Efter förutsättningarna var det en publikfest med en fullsatt hall och hemmalaget i final, men förutsättningarna var inte mycket att hurra för.

Man spelade förstås i det som är mästerskapets huvudhall, men när man ser den kan man inte tro det. Den ser ut som en betongkvarleva från en svunnen tid – omodern och med trånga korridorer. Den tar inte mer än 4 000 åskådare och för att täcka den ena kortsidans ståplats har man radat ut röda plaststolar på läktaren.

”B-hallen är förstås ännu värre”

Men om hallen är liten så lär det bli bra tryck? Jo, det stämmer till viss del och under Schweiz matcher har den varit full, men det är också de enda gångerna.

B-hallen är förstås ännu värre. Den är helt enkelt en gymnastiksal i en gymnasieskola modell större.

Enligt John Liljelund, generalsekreterare på internationella innebandyförbundet, är orsaken till att man spelar i den hallen att det schweiziska förbundet har velat sprida innebandyn till den fransktalande delen av landet (där sporten är mindre än i den tysktalande) och då var det här det bästa alternativet.

Det är intressant att göra jämförelsen med herr-VM i Prag ifjol där finalen var en publikfest i ordets rätta bemärkelse med 16 000 på läktarna i finalen mellan Sverige och Finland. Nästa år spelas herr-VM i Helsingfors och då går finalmatcherna i landets största inhomusarena.

Liljelund berättade också att det var cirka 1 500 till som ville se finalen på plats, men som inte kan på grund av arenans kapacitet. Har innebandyn, och särskilt daminnebandyn, råd att stänga ute dem då den eventuella vinsten är ett större intresse i fransktalande Schweiz?

HÖJDPUNKTER: Svenskt VM-guld efter finalrysare:

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Svenskt VM-guld efter finalrysare Foto: Bildbyrån

”Något som hör hemma på skolgympan”

Till viss del kan innebandyn ännu gömma sig bakom det faktum att man är en ”ung sport” och det är ju också det som gör att man ännu dras med att hånfullt kallas för något ”som hör hemma på skolgympan.” Men kurvorna borde ju åtminstone peka åt rätt håll och det gör de inte på något tydligt sätt just nu.

Sveriges 26-2-seger i kvartsfinalen öppnade än en gång upp diskussionen om de stora skillnaderna och då Liljelund säger att det ”inte finns någon reell chans” för att de klyftorna minskar snart så är det ju lätt att tappa hoppet.

Man ser just nu över allt från turneringsformat till hur matcherna ska se ut. Färre spelare och kortare matcher är förslag som redan har testats lite lätt och för mig är den typen av åtgärder inget annat än krissymptom. En sport som mår bra ändrar inte på reglerna särskilt mycket.

En sak som talar för innebandyn är att man verkar ha hyfsad sjukdomsinsikt och man ser pragmatiskt på den eventuella olympiska status som man så länge kämpat för. Det kommer inte att ske inom den närmaste framtiden och då är det bättre att man fokuserar på VM där det finns jobb att göra.

”Hanterar innebandy som elitidrott”

Men det finns en sak som är viktigare än något annat för innebandyn och det är det jobb som personer som Anna Wijk, Isabell Krantz, Emelie Wibron och de andra svenskorna gör hela tiden, varje dag. Man hanterar innebandyn som den elitidrott det är – man vinner och föregår med gott exempel.

Då man ser att tyskorna inför en kvartsfinal knappt värmer upp för att de ändå är slagna på förhand så ser man på samma gång ett fokuserat blågult lag som har förberett sig på bästa sätt för att gå till VM-semifinal.

Från semifinal och framåt var årets turnering ovanligt spännande, men det skulle vara lätt att ge upp då man håller på med en sport som i många aspekter stampar på ställe – i stället växlar man upp och blir världsmästare igen.

Se Sveriges vilda guldfirande i omklädningsrummet här:

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Lagkapten Anna Wijk, längst till vänster, firar VM-guldet med resten av laget. Foto: Bildbyrån

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.