30-årige Johan Forsberg gör mål för Luleå i SHL till vardags, men är också engagerad kring idrottens påverkan i samhället. Han har flera gånger talat i intervjuer och sociala medier om problemen med ”män i grupp”, och att det kan finnas negativa aspekter av manliga sammanhang.

– Det har man väl vetat om så länge man minns. Sedan när man är barn så försöker man hantera det på ett litet annat sätt än när man är vuxen, säger han.

”Mer homogen”

– Jag har spelat hockey i hela mitt liv. Och det är klart att man har varit med om att många har blivit utsatta, både fysiskt och psykiskt.

Upplevde du någon skillnad på skolan och hockeyn?

– Jag har nog upplevt skillnad. För mig var hockeyn ännu mer homogen än i skolan. Där var det bara killar som gillade hockey, och stack man ut är det klart att det ar lätt att man hamnade i kläm.

Själv sticker han ut en del nuförtiden genom att prata om de frågor utanför och inom hockeyn som intresserar honom, på ett sätt som inte alla idrottare gör. När han var liten syntes han inte så mycket.

– Det beror lite på vem man frågar. Jag höll mig för mig själv ganska mycket. Jag var varken mobbad eller den som mobbades, utan försökte hålla mig där emellan. Det är nog många som försöker dämpa sig själva för att inte sticka ut. Och det är jobbigt, det var jobbigt för mig. Men inte lika jobbigt som att verkligen bli mobbad.

Klimatet ännu hårdare

I en Sifoundersökning som antimobbningsorganisationen Friends gjorde förra året svarade 26 procent av de tillfrågade barnen i åldern nio till 15 år att de blivit kränkta av andra barn i träningsgruppen, tio procent av ledare eller tränare. De mest utsatta visade sig pojkar i lagidrotter vara, där 40 procent sade att de hade råkat ut för kränkningar av lagkamrater.

– Så var det när jag var barn. Som jag ser det så känns det som att klimatet är ännu hårdare nu. Att det är ännu värre nu, både i samhället och idrotten. Det är fruktansvärt för idrotten, som kan göra så mycket gott.

Forsberg tror att ledare i idrotten skulle behöva utbildas mer.

– Det är också en grej som jag har tänkt på. Det är många som vill väl och lägger ner mycket av sin tid och energi men som kanske inte har kompetensen. Det är såklart ett praktiskt problem att det är såpass många som är engagerade. Men kanske borde man ha en liten kortutbildning i alla fall för alla som tränar barn och ungdomar.