Det är i ett känslosamt klipp på Youtube som en tårögd Anna Dyvik öppnar upp om den tunga perioden efter vinterns OS i Peking, där hon blev utslagen i kvartsfinal och slutade på 17:e plats.
– Jag kommer säkert inte våga lägga ut det här. Man kan ju undra varför jag ens filmar det här. Men jag har haft en liten svacka hela den här sommaren och våren.
”Kanske inte alltid känns som att jag är en förebild – men jag är faktiskt det”
När SVT Sport träffar Dyvik berättar hon vad det var som gjorde att hon ändå vågade lägga ut klippet till slut.
– Jag tycker ändå att det är viktigt att prata om att man kan vara väldigt, väldigt glad, men att man också kan vara väldigt, väldigt ledsen och att alla känslor får finnas. Många blir ju lite rädda för dåliga eller negativa känslor, men jag tänker att det är det som är livet och att det också är helt naturligt.
– Det kanske inte alltid känns som att jag är en förebild för unga barn eller skidåkande ungdomar, men jag är ju faktiskt det. Jag brinner ändå för att man ska få vara som man vill, man får känna som man känner och att man ska våga ta hjälp. Och då känner jag att det är viktigt att dela med sig av att elitidrottare inte är sådana superhjältar som vi kanske uppfattas som.
Vilka reaktioner har du fått efter att du la ut det här klippet?
– Jättemånga fina, bra. Jag tänkte säga att det är bra att det är många som hör av sig, men det är ju tråkigt att det är många som hör av sig och känner igen sig.
”Väldigt stor meningslöshet”
Det var när Dyvik kom hem från OS som hon upplevde, vad hon själv beskriver som, en ny typ av deippighet.
– Då kände jag väldigt stor meningslöshet, som att ingenting spelade någon roll, “ingenting är kul ändå så jag kan lika gärna ligga kvar här hela dagen”.
– Jag var väldigt självkritisk efter OS och var väldigt missnöjd med resultatet där, och så var jag väldigt trött. Så blev det bara en soppa av allting, väldigt mycket dåliga, negativa tankar om mig själv.
Men med hjälp av sambon och skidåkaren Gustav Eriksson, mentala tränaren Anneli Östberg, yoga och stöd från bästa kompisen i landslaget, Moa Ilar, lyckades Dyvik vända de negativa tankarna.
– Jag sover alltid bra när jag delar rum med Moa, och det är ju viktigt att ha kul tillsammans också. Det är lätt att det blir väldigt resultatinriktat, att man bara vill utvecklas och vill framåt hela tiden, men ibland kanske man inte mår så bra av det. Så det är bra att ha bra personer runtomkring en som gör att allt känns lättsamt och kul.
Dyvik hyllas av landslagschefen
Landslagschef Anders Byström berättar att det finns stöd att tillgå inom landslaget och förbundets organisation i form av idrottspsykologer och mentala tränare. Men han lyfter särskilt vikten av att de aktiva finns där för varandra i tuffa stunder.
– Det skyddsnätet är ju starkare än alla externa personer. Fråga hur man har det, vara öppen med det, det jobbar vi mycket med inom laget, säger Byström och hyllar samtidigt Dyvik för att hon vågar berätta.
– Det är oerhört viktigt att vara öppen om att det finns mental ohälsa i elitidrotten och ju fler som gör det desto mindre tabu blir det att prata om det. Så stor credd till Anna att hon vågar göra det och är så öppen runt det. Vi har sådana här diskussioner i laget också, det gäller att vi rår om varandra och har det bra tillsammans inte bara i spåret.