”En svävande känsla”. Så beskriver Alexander Köll luftfärden innan han handlöst och stenhårt slog ner i den isiga pisten i Kitzbühels störtlopp för drygt två veckor sedan.

– Fram till sista sekunden ville jag absolut inte missa den där käppen, jag ville klara den på rätt sida och visste att jag hade ett bra åk på gång, säger han.

– Sedan hände det ganska så snabbt. Man hinner inte tänka så mycket. Det enda jag kommer ihåg är att jag var överraskad över att jag var i luften så otroligt länge. Jag hann tänka ”vad lång tid det tar innan jag slår i marken”.

Tv-bilderna vevades gång på gång. Själv hade svensken tappat både luften och känseln i nedre delen av benen. I det läget var en VM-start i Åre långt ifrån en självklarhet.

”Ingen visste ju”

Men efter en helikopterfärd till sjukhuset i Innsbruck fick han snabbt lugnande besked. Kvar av kraschen finns nu egentligen bara stora blåsvarta påminnelser längs hela högersidan.

– Det var ett helt läkarteam där och väntade på mig, för de hade ju sett det på tv:n. De var förberedda på en eventuell skada i höften, skuldran, ett brutet ben, revbenen eller några inre skador, säger han.

– Ingen visste ju. Men som tur var fick jag inga frakturer och även inuti var allt okej.

Två handbrott

Två stolar bort på den svenska pressträffen sitter lagkamraten Felix Monsén och visar upp sin hårt bandagerade vänsterhand. Monsén satte ner handen i backen i ett av träningsåken i Kitzbühel och bröt lillfingret.

Men det är inte värre än att han kan tävla i VM, om än med mycket tejp och ett extra skydd.

– Jag trodde att handen bara var stukad, men det var ju lite värre, säger Monsén.

Han pekar samtidigt på sin högra hand, där ett ärr skvallrar om en krasch i höstas.

– Jag har ju brutit handen två gånger om nu, jag bröt högern i oktober.

– Det har inte gått spikrakt för oss den här säsongen, så vi är lite extra hungriga nu när det är hemmaplan.

Första starten för de båda fartherrarna är super-G:n på onsdag, då de får sällskap av Olle Sundin och Mattias Rönngren.