2002 bokstavligen dansade Carolina Klüft in som en virvelvind på Olympiastadion i München; slaktade sina personbästan och blev europamästare i sjukamp för seniorer trots att hon fortfarande var junior. Det var ett omtumlande skådespel.
Ett år senare var vi förvarnade. Ändå var det fullständigt svindlande att se hur hon lekte sig fram till en ny nivå i VM-tävlingarna på Stade de France. Vi tippade internt vad hon skulle göra inför varje gren. Vi siktade högt men hon överträffade allt vi tippade, i gren efter gren. Det fanns inget tak.
”Mest minnesvärda ögonblicket”
Nyåret 2007/08 fascinerades jag över Charlotte Kalla i Tour de Ski. Hon var bra… nej, hon var bättre… nej hon var ännu bättre… nej hon var – bäst!! På toppen av Alpe Cermis stod hon som vinnare efter en dryg vecka som var en enda orgie i överträffade förväntningar. Ett genombrott som är ett av mitt yrkeslivs mest minnesvärda ögonblick.
Innan årets tour började var Stina Nilsson var redan en etablerad toppåkare. Som sprinter, alltså. Visst skulle hon väl kunna kriga om pallplatser i enstaka etapper. Men nu är det Klüft- och Kalla-vibbar jag känner när jag ser Stinas framfart.
”Spurtar ned norskorna”
Plötsligt dominerar hon en sprint från start till mål. Hon vinner sin första distanstävling. Och i dag hänger hon med de norska stjärnorna när de kör hårt och spurtar ned dem som om det vore den enklaste sak i världen.
Hon är stark, hon är smart (jag har sällan upplevt en så taktiskt driven ung åkare) och hon lyser! Hon är i det där okända landet där vingarna bär och det inte finns några gränser. Det är häftigt att få vara med och uppleva.
Jag tror fortfarande inte att Stina Nilsson kommer att vinna Tour de Ski i år.
Det trodde jag å andra sidan inte att Charlotte Kalla skulle göra heller – halvvägs in i touren 2008.