Foto: SVT / TT

Hård: Långsiktigheten – frågan som skaver

Publicerad

Johan Olsson in som svensk landslagstränare – kittlande och spännande! Med sin klokskap och nyfikenhet och med den pondus hans resultat ger kan han få en viktig roll i den nya tränaruppställningen. Ett lag där bara en av sex har tränarerfarenhet från A-landslaget. Och en fråga skaver: var finns långsiktigheten i den svenska landslagsverksamheten?

Skidlandslaget omsätter tränare med ungefär samma fart som Johannes Hösflot Kläbo rusar upp för en sprintbacke. När alla landslagstränarna nu byts ut är det mycket kunskap och erfarenhet som försvinner.

En åkare som Calle Halfvarsson går in i sin åttonde landslagssäsong och gör sitt femte tränarbyte.

Inför 2014 blev Rikard Grip förbundskapten och rekryterade en helt ny tränarstab. Inför 2017 byttes tre av fyra ut. Nu – två år senare – är det alltså dags igen. Dessförinnan hade friidrottstränaren Ulf Karlsson varit på ett kort gästspel i rollen som landslagschef – med en kraftig kulturkrock som följd.

Var finns kontinuiteten?

Framgångsrika idrottare i andra individuella sporter har ofta ett fåtal tränare under sin elitkarriär. Det är inte ovanligt att en och samma coach följer en aktiv från ungdomsåren och genom hela karriären.

Kontinuitet och långsiktighet är hörnstenar i processen att utvecklas till en framgångsrik elitidrottare.  

Rikard Grips ambition är att det är i landslaget åkarna ska ha sin huvudtränare. Många åkare – framför allt på damsidan – har personliga rådgivare och tränare utanför laget. Kontinuiteten har för många funnits där, snarare än i laget. Charlotte Kalla gick så långt att hon lämnade landslaget för att fokusera på samarbetet med Magnus Ingesson. Att Ingesson nu blir landslagstränare är en förutsättning för att Kalla är tillbaka i gruppen.

Norrmannen Ole Morten Iversen tröttnade på jobbet som svensk damtränare och ska nu i stället träna Norges damer. Han beskriver en kultur- och systemskïllnad mellan Sverige och Norge.

”Drar inte åt samma håll”

– I Norge finns en tydligare röd tråd genom hela systemet. På hemmaplan backar man upp det som görs i landslaget. I Sverige är man mer kritisk till det som sker på landslagsnivå och resurspersoner kring åkarna drar inte alltid åt samma håll som landslaget.

Det finns inte bara en väg till framgång. I Finland har tränare utanför landslaget en stark ställning och de finländska stjärnorna går ofta egna vägar. Landslaget är för dem mer en serviceinrättning.

När jag frågar nyblivne landslagstränaren Johan Olsson hur viktigt det var för honom vem som var landslagstränare blir svaret:

– Inte viktigt alls. Jag hade Joakim Abrahamsson som tränare ett år och lärde mej mycket.  Sen var jag min egen tränare. Men det där är nog väldigt olika för olika åkare.

Öppenhet och dialog – inte prestige

Det har genom åren funnits surdegar i relationerna mellan tränare i och utanför landslaget. Prestige och revirtänkande har försvårat samarbete. Fortfarande finns mycket att göra i dialogen.

Skidsverige är inte stort. Oavsett hur lösningarna ser ut för varje individuell åkare är öppenhet och samarbete en förutsättning för framgång.

Intrycket av den nya gruppen landslagstränare är att det som saknas i erfarenhet kompenseras av mycket energi, vilja och ödmjukhet inför uppgiften.

Nu krävs tålamod. Ge dem tid. Tänk långsiktigt.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer