Rättegången hålls vid Lunds tingrätt och beräknas pågå i två eller tre dagar. Klockan nio på måndagsmorgonen startade den, i den största salen med plats för ett femtiotal åhörare. Rättegången inleddes med att åklagaren Helena Lundström läste upp de brott 30-åringen misstänks för.
Mannens advokat hade inget att invända, förutom tillägget att handlingarna begicks på grund av en psykisk störning.
Därefter spelades en ljudupptagning från SOS Alarm upp. Den misstänkte, klädd i kriminalvårdens gröna tröja, tittade ned i bordet när larmsamtalet spelades upp.
Åklagaren hade med sig den hammare som mannen misstänks ha slagit sin hustru med. Den visades upp för rätten i några sekunder. Sedan tyckte både rättens ordförande och försvarsadvokaten att det räckte.
Vid halv elva stängdes dörrarna och åhörarna fick lämna rättssalen, eftersom bilder från obduktionen skulle visas. Stängda dörrar hade begärts av både åklagare och försvarare.
”Enda jag kände var skam”
Efter lunch hördes den misstänkte 30-åringen av tingsrätten. Rösten brister för honom ibland, och gråten bryter stundtals igenom, men han redogör ändå sakligt för varför han gjorde som han gjorde.
Hans berättelse börjar med beskrivningar av de tankar han säger dök upp några veckor efter att paret fått barn.
– Det var inga känslor inblandade i tankarna. Det enda jag kände var skam, skam över att jag tänkte dem.
– Väldigt omgående var de här tankarna så förbjudna att jag över huvud taget inte kunde prata med någon om dem. Och så länge de bara fanns i mig själv trodde jag inte något skulle kunna hända.
Mannen berättar att han beställde droger från nätet.
– Jag beställde lagliga droger från internet, som jag försökte medicinera mig själv med. Och det är väldigt märkligt, eftersom jag inte uppfattade mig själv som sjuk. Jag kan inte förklara det.
– Det var ödesbestämt att de skulle dö, men min önskan var ändå att det skulle kunnat undvikas.
Mannen tecknade livförsäringar för miljoner i sin hustrus namn, med en förfalskad namnteckning.
– Vid den här tidpunkten reflekterade jag aldrig över vilka konsekvenser allt skulle få för mig själv.
Han berättar om hur han tänkte att barnet kanske skulle överleva och i så fall skulle ha fått pengarna.
– Jag hade helt enkelt tankar och drömmar om hur jag skulle döda dem. På väldigt olika sätt. Det var inga tankar jag hade konstant, ibland kunde det gå flera dagar utan att de kom. Men jag har väldigt svårt att på ett ärligt sätt kunna uttrycka mig kring dem eftersom jag vet att jag då inte upplevde dem som så fruktansvärda som jag gör nu i efterhand.
”Det är inte försvarsbart”
Åklagaren frågar hur han reagerade när tankarna började komma:
– Jag låtsades inte om dem. Inför både omgivningen och mig själv låtsades jag om det regnade.
På frågan varför han inte berättade för någon:
– Om jag pratade med någon om det var jag rädd att jag skulle frammana det, om man säger så. Jag inser nu i efterhand att det finns ofantligt många tillfällen då jag skulle dragit i nödbromsen. Jag kan inte försvara det. Jag kan säga hur jag tänkte, men inte att det är försvarbart.
Var det inte så att du var rädd att du inte skulle få åka på fler missioner?
– Det där har blivit missförstått. Det jag pratat om är den allmäna uppfattning jag kände fanns kring psykvård i utlandstjänsten.
Så det var inte det som hindrade dig från att söka hjälp?
– Nej, det stämmer inte.
Vid 16-tiden tog måndagens förhör slut. Rättegången fortsätter imorgon klockan 9, då rätten ska lyssna till beskrivningarna om mannens psykiska hälsa.