Advokaten Leif Ericksson i Uppsala kom i kontakt med Fadime Sahindal 1998 då han företrädde henne under två rättegångar mot hennes far och bror som gällde olaga hot och misshandel.
Fadime blev riksbekant det året. Det var första gången en tjej berättade öppet om hedersrelaterat våld, minns Leif Ericksson. Han minns också hur hon våren 1998 drog sig tillbaka från strålkastarljuset. Och att han tyckte hon fått ett lyckligt slut.
Att vakna upp till beskedet om hennes död knappt fyra år senare, i januari 2002, kom därför som en chock.
Se mer: Fadime Sahindal blev hedersvåldets ansikte
”Hon var så otroligt levande”
– Det var förstummande. Hon var så intensiv, hon var så otroligt levande. Jag hade väldigt svårt att ta in att hon var borta.
Att Fadime gått bort innebar att hon inte längre behövde en advokat och Leif Ericksson hade inte längre någon roll i det rättsliga kring Fadime. Men det visade sig att Fadimes syster Songül Sahindal skulle bestämma sig för att berätta om vad som hade hänt, att hon skulle behöva en advokat, och att hon ville ha samma advokat som Fadime.
– Så därför fick jag förmånen att hjälpa Songül i den rättegången, och vara med i hela den processen.
”Tyckte det var så fegt”
Var det viktigt för dig att vara med under rättegången?
– Ja, jag kände ett väldigt starkt behov av att vara med under rättegången. Jag tyckte det var så fegt. Till och med om en person blir hotad av en kriminell gruppering så är tryggheten ändå hemma och familjen och så. För Fadime fanns ingen sån trygghet. Det fanns ju ingenting. Var kunde hon känna sig trygg någonstans?
Läs mer: ”Arvet efter Fadime är kunskap”
Familjens fientlighet mot Fadime bottnade i hennes förhållande med en svensk kille, som i sin tur dog i en trafikolycka 1998.
– Hon hade lämnat allt och förlorat hela sitt sammanhang, det enda hon hade kvar var honom. Och så dog han. Det var så tragiskt allting. Det var förödande för oss alla.
”Hade varit aktiv i kampen”
Vad tror du hon hade gjort idag?
– Hon utbildade sig till socionom och ville arbeta med ungdomar, med flickor i hennes situation. Så hon hade mycket väl kunnat vara aktiv i kampen mot hedersmord tillsammans med Sara Mohammad i GAPF(Glöm aldrig Pela och Fadime). Hade hon fått leva hade vi säkert hört talas om henne.