Det är en vanlig onsdagmorgon och 56-årige Björn Aldrin från Skoghall är på väg till jobbet. Vi kryssar mellan betongväggar och armeringsjärn,och strax utanför bygget som ska bli ett bostadshus med lägenheter reser sig en röd byggkran. Björn Aldrins arbetsplats är en stol långt ifrån kaffeautomaten och toaletten, och vägen dit är ett litet äventyr i sig.
Iförd hjälm, hörselkåpor, handskar, arbetsskor och neongula arbetskläder kliver han upp i hissen och trycker på knappen som tar oss upp. En kranförares väg till jobbet är så långt ifrån en korridorpromenad man kan komma. Hissen som består av ett gallergolv och ett glest räcke går drygt fyrtio meter upp. Resterande bit upp till hytten på femtio meters höjd får han klättra. Ett kittlande och ovanligt sätt att ta sig till jobbet skulle de flesta tycka, men för Björn är det vardag.
– Jag är så van. Jag åker upp och ner flera gånger varje dag så det är inget konstigt för mig, säger Björn Aldrin när han nått toppen av kranen.
Har du aldrig varit höjdrädd?
– Nej, då ska man nog inte köra kran, skrattar han avspänt där han står på femtio meters höjd med vinden virvlande i det långa håret.
Björn Aldrin är snickare i grunden, men han har kört kran i 32 år. Han är anställd av Skanska och har huvudsakligen jobbat på byggen i Karlstadsområdet.
Som i en TV-spelsstol med en joystick i varje hand sitter han i den lilla hytten och lyfter och flyttar stora, tunga betongdelar som ska bli ett nytt bostadshus i Tullholmsviken. Med hjälp av kommunikationsradio och teckenspråk får han instruktioner från kollegorna på marken. Från kranen ser alla ut som små miniatyrmänniskor. Han utstrålar ett lugn som få bakom spakarna och att vara stresstålig är ett måste för en kranförare. Han får det att se väldigt enkelt ut, men självklart stöter han på en del problem och utmaningar.
– Det kan vara besvärligt när det blåser och formarna snurrar runt, man får vara försiktig så att man inte skadar någon.
Från kranen i Tullholmsviken har Björn milsvid utsikt över centrala Karlstad. Om några månader blir det en ny arbetsplats med nya vyer. Var vet han inte än.
Men vad tänker han på egentligen när han sitter där uppe med stans finaste utsikt?
– När jag kör tittar jag hela tiden på lasten. Det är om det blir ledigt någon gång man tänker på annat eller bara tittar på utsikten.
Släkt med astronauten Buzz Aldrin
Man kan ställa sig frågan om det finns något i de aldrinska generna som gör att de längtar upp i skyn. För visst är han väl släkt med astronauten Buzz Aldrin?
– Jo, vi tillhör samma släkt. Fast det är inget jag tänker på direkt. Jag minns att hans far hälsade på hemma hos min farfar i Skoghall, men då var jag bara en liten pojk.
Buzz Aldrin var den andra människan på månen.
Har du någon längtan dit?
– Nej, jag har ingen lust att åka till månen, säger Björn Aldrin bestämt.
Hur länge tänker du fortsätta köra kran?
– Det blir nog fram till pension, det.