Det är en ganska märklig ritual att USA:s ledamöter i representanthuset, den största kammaren i kongressen, väljs om vartannat år. Det är 435 platser som ska väljas.

Det betyder att en ledamot av representanthuset har ett tufft jobb att under sina två år driva en politik som tilltalar hans väljare hemma i valkretsen. Och att samla ihop pengar för att kunna driva nästa valkampanj.

Resultat kan dröja till januari

En tredjedel av senatens 100 ledamöter ska också väljas. En senator sitter alltså sex år och får på det sättet chansen att kanske föra en långsiktigare politik. I år är det 33 senatorer som står i tur.

Därtill kommer tre fyllnadsval för senatorer som lämnar eller har lämnat politiken. Totalt 36 av senatens ledamöter väljs alltså i år.

Det kan också bli så att vi på onsdag inte vet hur valet har gått eftersom det kan bli en andra valomgång i Lousiana och Georgia. Dessa val hålls i så fall i december respektive i januari.

I ett presidentval är det i regel frågan om att ljuset riktas mot två kandidater. Det är dramaturgiskt lättare att skildra en sådan kamp i medierna.

Men i årets Midterms är det alltså omkring 870 kandidater till representanthuset och över 70 i senaten som man ska koncentrera sig på. Plus en del kandidater för tredjepartier. Det gör allt så oöverskådligt.

En handfull avgör

I själva verket är det en handfull stater som är intressanta. En stor här av valexperter formar sina teorier om vilka de mest avgörande staterna kan vara.

I årets val är president Obama förlusttippad. Egentligen står han ju inte på någon valsedel. Men det är hans politik det handlar om. Det är alltså hans demokrater som drabbas – och många demokratiska kandidater gör allt för att distansera sig från Obama, en närmast absurd situation.

Republikanerna har tidigare haft problemet att anhängare av den radikala Tea Party-rörelsen tagit över partiet och nominerat sina kandidater. De ligger klart till höger om partiets mittfåra.

Skrämt bort

Dessa Tea Party-kandidater har skrämt bort väljare från republikanerna. I det här valet har republikanerna dock sett till att det bara är ett fåtal sådana kandidater på valsedlarna. Det kan ge dem fler röster.

Man kan säga att årets valrörelse inte har handlat om något särskild stor sakfråga. Den har handlat om Obamas politik.

Tendensen har varit att den republikanska oppositionen har försökt visa upp en svag och orkeslös administration som inte klarar av någonting, särskilt inte att skydda mot alla de yttre hot som finns.

Kan han skydda sitt land?

Det kan gälla ebola, där man klantade oerhört vid första fallet i Texas. Det gäller terrorismen där allt fler oroas för en ny terrorattack mot USA och många tror att myndigheterna inte kan göra något för att stoppa ett sådant dåd.

Det gäller skyddet av själva presidenten, där Secret Service, som ansvarar för hans säkerhet, har gjort flera missar på senare tid. Presidenten kan alltså inte ens skydda sig själv – hur ska han då kunna skydda sitt land?

Till detta kommer att presidentens enda stora lyckade projekt, sjukförsäkringsreformen ”Obamacare”, är illa omtyckt och tidigare drabbats av tekniska haverier.

Som det nu ser ut finns en stor sannolikhet att republikanerna kan komma att vinna sex nya platser i senaten. Det är det som behövs för att de ska få en egen majoritet.

Återtar förlorade platser

Demokraterna är alltså hårt utsatta. Det beror paradoxalt nog på Obamas tidigare popularitet. De 33 senatorer som ska väljas om nu valdes in 2008 – de surfade alltså på Obamas framgångsvåg i presidentvalet.

Nu har Obama rekordlåga popularitetssiffror och det gör att det blir svårt att hålla de stater där hans parti för sex år sen kunde göra inbrytningar i traditionella republikanska stater. Nu kan republikanerna återta vad de förlorade 2008.

De har redan majoriteten i representanthuset. Om de vinner de sex mandat i senaten betyder det att de har hela kongressen i sin hand. Men det är ganska jämnt i en del delstater, så frågan är fortfarande öppen.

Får det svårt

Det betyder också att president Obama får det svårt under sina sista två år som president. Republikanerna har hittills signalerat att de tänker lära honom en läxa om de vinner senaten.

Samtidigt finns det ett annat synsätt: Republikanerna kan, om de vinner, vara tvingade att visa att de kan regera och då måste de samarbeta med presidenten.  Presidenten har under sina sex år vid makten försökt hitta gemensamma frågor men republikanerna har oftast blockerat.

Enligt detta synsätt skulle de alltså kunna samarbeta. Men det blir presidenten som måste rätta sig efter den republikanska agendan. Han förlorar helt klart i makt men styr alltså på republikanernas villkor.

Problemet för demokraterna är också att de som är deras stöd i presidentvalen – kvinnor, svarta, de med latinamerikansk bakgrund och yngre – alla är sådana grupper som traditionellt har ett lägre valdeltagande i mellanårsval än i presidentval.

Det kan alltså bli en tvåårsperiod av förlängd och fördjupad strid mellan presidenten och kongressen.

Ingen kan föra sin politik

Dels skulle alltså presidenten få det svårt att få igenom sina förslag. Dels får kongressen motsvarande svårigheter, eftersom presidenten kan lägga in sitt veto och alltså stoppa kongressens stiftade lagar.

Kongressens båda kamrar kan rösta ner presidentens veto men till det krävs två tredjedels majoritet, vilket oftast är omöjligt att uppnå. Han behåller alltså en negativ makt – makten att säga nej. Frågan är bara om han vågar utnyttja den så att han stämplas som en grinig nejsägare.

Resultatet kan bli att vare sig presidenten eller kongressen kan föra sin politik. Det blir en förlamning som bara kan skada politikens och politikernas anseende. Eller också sker ett under och det kommer en period av samarbete – på republikanernas villkor, alltså.