I samband med programmet Morgans mission uppmärksammar SVT Sport mobbning inom idrotten. Missa inte Experterna, där André Pops samtalar med Kajsa Bergqvist, Daniel Nannskog, Mikael Renberg och Pernilla Wiberg om utanförskap inom ungdomsidrotten. Delta i diskussionen genom att tagga #mobbning eller #morgansmission i sociala medier.

För att bli bra på idrott behöver man vara tuff. Ska man lyckas som lag behöver man också skapa en laganda och ett sätt att vara tillsammans. Men hur gör man det på bästa sätt? Inom idrotten har det alltid funnits olika typer av inkilningar och tuffa miljöer.

Sverker Fryklund är psykolog, forskare på Malmö högskola och har sedan 2009 arbetat med MFF. Han ägnar ungefär en fjärdedels heltidsstjänst åt att jobba med laget. Han arbetar bland annat också med boxaren Klara Svensson.

– Man gör skillnad mellan uppgiftssammanhållning och social sammanhållning. Social sammanhållning innebär att man umgås och alla har trevligt med varandra även utöver den uppgift man ska utföra. Man kan prestera jättebra utan att ha det sociala, men bara under kort tid, säger han.

– Han man en dålig social sammanhållning, med i värsta fall pennalism och så vidare, och det börjar gå dåligt – då faller man igenom ganska snabbt. Då finns det ingenting för laget att falla tillbaka på. Man kan säkert ha framgångar en säsong genom att bara skälla ut alla. Men inte kontinuerligt. Den typen av pennalism och inkilningar gynnar inte någon.

Mer längre ner

Fryklund har hört talas om att den sortens saker har skett under hans år i sporten, men sällan inom elitidrotten.

– På elitnivå skulle jag säga att det är relativt ovanligt. Jag tror att det sker mer längre ner, där man kanske har lite andra syften med verksamheten.

Att man skulle härdas av en tuff miljö tror han inte är något framgångsrecept.

– Att man skulle bli tuffare av att bli mobbad, det har jag svårt att se. Då skulle vi medvetet ta bort alla stödsystem och så skulle alla barn bli bättre på idrott. Jag tror att ju fler som håller på med idrott ju längre upp i åldrarna, desto fler får vi fram som lyckas.

– Sedan kan man skapa situationer på träningen som är tuffa, där man får reagera på hårda situationer. Det går absolut att göra utan att det sker på ett sätt som förnedrar idrottaren, säger han.

Han menar att ledare har ett stort ansvar.

”Otrolig makt som ledare”

– Om man själv som ledare tittar bort när någon blir kränkt eller skrattad åt, och kanske till och med skrattar med själv, då förmedlar man ju ett beteende till barnen. Där har man en trolig makt som ledare.

Fryklund har varit med om ”rövbombning”, det fenomen som skapade stor debatt i Sverige när Expressen filmade när Johan Wiland i landslaget förlorade i gris, och fick gå ner på alla fyra och dra ner byxorna för att bli ”straffad” med skott mot rumpan.

Många debattörer utanför idrotten menade att händelsen var hemsk. Andra, ofta med bakgrund i fotbollen, att det var normalt och inte någonting att uppröras över. Fotbollförbundet lovade att det aldrig skulle hända igen.

Så sent som i våras berättade Barometern om att samma sak förekom på träningsläger mdd Kalmar FF.

– Den typen av grejor har funnits inom idrotten. Jag har ett minne från MFF för några år sedan när det skulle göras just en sådan grej på ett träningsläger. Och jag började diskutera det. Jag brukar alltid fråga varför vi gör saker, vad det tjänar för syfte, säger Fryklund.

– Just med den grejen blev det så att spelarna medvetet missade. De sköt bredvid. Spelarna ifrågasatte, tyckte att ”det här är ju faktiskt inte så kul, varför ska vi göra det?”

”Såklart jättedumt”

Traditionens makt är stor, men Fryklund menar att man måste ifrågasätta mer.

– Att man inte reagerar på det beror nog på att man alltid har gjort det. Det bara fortsätter, att man gör så som man alltid har gjort. Någon som ser på det utifrån då tycker såklart att det är hemskt, det hade jag också gjort.

Han tycker själv att det ”var såklart jättedumt” det som hände med landslaget, även om de direkt inblandade troligen inte tog så stor skada. Men det finns andra runtomkring som reagerar på det som sker.

– Barn modellerar sig ju efter vuxna. Framförallt på idrottsutövare. Man modellerar beteende för ungdomar. På det sättet är det ju idiotiskt.

Dessutom var det troligen inget som gynnade landslaget.

– Det finns andra sätt att skapa en grupp, säger Fryklund.

– Man måste alltid ifrågasätta vad man gör. Det förösöker jag göra med mina spelare hela tiden, tänka ”hur kan vi bli bättre?”