När Nan Goldin själv är på plats på utställningen är känslorna dubbla:

– Jag känner mig glad. Jag saknar människor, många människor har dött. Det får mig att minnas min förlorade gemenskap med min krets. Och den ger mig glädje över all den frihet och skönhet de uppvisar, säger Goldin till Kulturnyheterna.

– Det var väldigt svårt att vara trans då. Det är ett annorlunda klimat nu och det är bra. Men det här är pionjärerna och de fick verkligen lida. Och deras strid är så vacker och viktig. Historien är viktig och jag är rädd att människor inte minns historien, om vad vi gick i genom med AIDS.

”AIDS utrodade hela gemenskapen”

Ett av de sex musiksatta diabildspel som visas på Moderna muséet är The Other Side. Det är namnet på den bar i Boston där queera och dragqueens möttes och som Goldin själv var en del av.

– De kunde inte gå hemifrån i dagsljus, de fick inte jobb. Vi gick till The Other Side varje kväll. Det var mitt hem vid den här tidpunkten. Så snart jag gick på fotoskola kunde jag inte fotografera dem längre för det måste gå genom relationen.

– Alla som var med i den showen har dött. AIDS utraderade hela gemenskapen. Alla mina vänner dog och det fanns inget jag kunde göra. Jag såg alla mina vänner dö.

Kamp mot drogberoende

Goldins senaste diabildsberättelse ”Memory Lost” handlar om drogberoende. Nan Goldin har i en rad uppmärksammade aktioner protesterat mot att stora museer tagit emot stora donationer från Sacklerfamiljen, som byggt sin förmögenhet på det opiodläkemedel som orsakat en missbruksvåg I USA.

-Jag är inte en konstnär som sätter politisk konst på väggarna. Protesterna var mitt arbete under några år och det var min konst – det är lika värdefullt som något som finns på väggarna, säger hon.

Hela Nan Goldins konstnärskap speglar den upplevda erfarenheten som i sig själv bär på en politisk sprängkraft.

– Givetvis förändras mina verk, många gånger är de mer hoppfulla och ljusare. Världen öppnar sig mer för mig. I början var det blixtar och instängda rum, och sen öppnades världen.