I den pågående rättegången mot kulturprofilen vill försvaret nu anföra ett litterärt verk som bevis. Litteraturen spelar över huvud taget en viktig roll i målet: Den åtalade har levt större delen av sitt liv i litterära miljöer, är gift med en poet och har kopplingar till Svenska Akademien. 

Banden till Akademien har fått den ärevördiga institutionen i gungning, när det gäller intriger och sammansvärjningar överträffar verkligheten konsten: få deckarförfattare hade kunnat sy ihop en liknande historia och få den förlagd, den är för osannolik.

Förhållandet mellan litteraturen och verkligheten är komplicerat, men en sak är säker: litteraturen återger aldrig verkligheten, den gestaltar möjliga verkligheter, den lever sig in i sådant som är främmande, prövar handlingar som vore omöjliga i verkliga livet.

Nu anför alltså kulturprofilens försvarare ett litterärt verk av målsäganden som bevis. Ska det visa vilka handlingar hon kan vara beredd till? Eller vilka sexuella preferenser hon kan tänkas ha? Det är i sådana fall ett uttryck för en häpnadsväckande litteratursyn.

Vi förflyttas till 1800-talet när Oscar Wilde stod åtalad för homosexualitet och åklagaren anförde hans roman Dorian Grays porträtt som ”bevis”. Vad är nästa steg i denna sammanblandning av litteratur och verklighet? Att en deckarförfattares romaner bevisar författarens mordiska lustar och handlingar? 

De senaste decenniernas många självbiografiska och autofiktiva romaner borde ha lärt även försvarsadvokater att det jag som uppträder i litteraturen alltid är en annan än författaren, även i en självbiografi. Liksom att en han eller hon i en roman alltid är en konstruktion, även när hen är ett maskerat jag.

Det finns all anledning att oroa sig för rättssäkerheten när fiktionen ställs inför domstol, anklagad för att vara verklighet.