Beate Grimsrud. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT

”Beate Grimsrud skrev det värsta så att det blev roligt”

Publicerad
Analys ·

”Det finns alltid rörelse i Beate Grimsruds författarskap. Ofta är det flickor som boxas, spelar fotboll, skidar eller springer, som flyr kvinnlighetens, och mänsklighetens, fängelse med sin kropp som ett frihetsverktyg”. Ulrika Milles minns en författare som skrev det värsta så att det blev roligt.

Ulrika Milles

Litteraturkritiker

Självförtroendet som spreds när Beate Grimsrud debuterade 1989  med novellsamlingen ”Det finns gränser för vad jag inte förstår” – det nästan rann ur boken in i läsaren.

Såhär kunde man skriva, såhär kunde världen uppfattas, prismor i ett kalejdoskop som vreds, blixtrade, föll i nya mönster. Författaren som handen och samtidigt ett med de skiftande detaljernas mönster. Inne i texten.

Det finns alltid rörelse i Beate Grimsruds författarskap. 

Ofta är det flickor som boxas, spelar fotboll, skidar eller springer, som flyr kvinnlighetens, och mänsklighetens, fängelse med sin kropp som ett frihetsverktyg. I den underbara barndomsskildringen ”Jag smyger förbi en yxa” (1999) ville Lydia både bli världens snabbaste sprinter och lyckas fånga de sekunder som fattas i den existentiella tiden.

Hennes bröder slog ned på ambitionen: ”Du kan inte bli världens snabbaste. Du kan bara bli världens snabbaste dam.” Ändå blev Lydia en stafettlöpare mot framtiden, en skärva av hemligheten med att uthärda och förstå ensamhetens villkor.

Gränsflickan som vet att den som lever tar en stor risk och blev världens snabbaste dam genom ett långt men alltför kort författarskap – där den sista stationen från förra året hette ”Jag föreslår att vi vaknar”,  en roman om ljuset i en iskall diagnos om död.

De lakoniska titlarna hos Grimsrud lyser också:  ”Har någon sett mig någon annanstans?” eller fortsättningen på familjedramat kring Lydia: ”Vad är det som finns i skogen barn?”. Just syskonskapet som den första tideräkningen finns alltid med,  som i den första romanen ”Continental Heaven” från 1993 (med ett svagt ”pianobar” ovanför titeln på omslaget, men bara där.)

Tidens tickande, väntan och bävan, ekar också i romanen ”En dåre fri”, om att leva med schizofreni, som gestaltade tvångstankar och avgrundskräck hos författaren Eli så övertygande att den både mångprisats och kallats ett blivande standardverk i psykiatri. 

Beate Grimsrud var en författare som skrev det värsta så att det blev roligt; lekfullt är ett ord som inte täcker hennes grepp om språket, men om man lägger till  friktion så är vi nära punkten där läsaren plötsligt skrattar som i skam åt sig själv.

Jag tänker mig att Beate Grimsruds verk nu finns i samma hage där Kristina Lugn och Anne-Marie Berglund också har betesplats. Staket saknas.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.