Betyg: 4 av 5
Regi: Derek Cianfrance
I rollerna: Michelle Williams, Ryan Gosling
Ryan Gosling, Michelle Williams går i clinch i en amerikansk indie – det lät så rätt, det skulle antagligen bli så smart och tillbakalutat och alldeles, alldeles...ospännade.
Förväntningarna var alltså på något bisarrt sätt höga och låga på samma gång – men så blev det något helt annat. En film som är på riktigt, som tar såväl publiken som sina rollfigurer på största allvar, ett insiktsfullt relationsdrama som bemödar sig att gå omvägar kring alla dramturgiska genvägar – vilket paradoxalt nog gör att det knallar rakt in i hjärtat. Och hjärnan.
Det öppna slutet, den begåvade dialogen (alltså just begåvad, inte ”witty”), den suggestivt uppbrutna kronologin och inte minst två topp-presterande aktörer gör att ”Blue Valentine” lyckas med det som få andra mäktar; att vara intellektuell och emotionell på samma gång.
Första gången vi möter det gifta paret Cindy och Dean och deras dotter är det filmisk nutid, men ganska snart byter vi fokus och befinner oss någonstans mitt i deras relationskronologi, senare någonstans i början och så vidare.
Med andra ord ett berättande som inte ligger långt ifrån Francois Ozons välskapta baklängesdrama ”Kärlek Tur & Retur” – men när den intrigen så att säga föds med rumpan först och sedan jobbar sig sakta men säkert bakåt till den första förälskelsen, ser vi i ”Blue Valentine” uppbyggnad och söndervittring på samma gång, vilket faktiskt skapar ännu mer dynamik och inkänning.
Ännu viktigare är att vi möter och lär känna två rollfigurer som faktiskt är begåvade med egna existenser, som alltså inte bara är födda för att föra en handling framåt utan som verkligen ÄR, som kommer att fortsätta sitt liv när ridån gått ner och som hade levt ett liv innan vi fick titta in en stund. Hur ofta ser man det i amerikansk film? Svensk film?
Mest upplyftande är att Ryan Goslings figur tillåts vara mer än den klichéartat ansvarslöse man han först framstår som. Visst, han dricker några öl för mycket men är samtidigt ömhudad, råbarkad, barnkär och uppmärksam på sin fru. Nöjd med livet som pappa och äkta man. Det är egentligen på gränsen till tragiskt att jag känner för att göra vågen bara för att jag i en film hittar en man skildrad i nyanser. Det har med rätta under många år ropats efter nyanserade roller för kvinnor och nu har de, åtminstone i svensk film, börjat komma – samtidigt har männen helt reducerats till våldsverkare eller mähän. En titt på ”Blue Valentine” borde sålunda vara ett obligatorium för alla svenska manusförfattare.
Nybakade regissören Derek Cianfrance fick Ingmar Bergmans debutpris i Göteborg tidigare i år, och inget kunde vara mer passande. Detta är nämligenen uppdaterad och skitigare arbetarklassversion av ”Scener ur ett äktenskap”.
Fredrik Sahlin
Andra recensioner:
Betyg: 6/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 5/5 Dagens Nyheter
Betyg: 4/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet