Har det blivit reaktionärt att njuta? Utifrån förra årets kulturdebatt om posterotiska tendenser i samtidslitteraturen skulle man kunna få den uppfattningen. Nu ger förlaget Novellix ut en samling noveller med lust och sex som gemensam nämnare, skriven av fyra kvinnliga pionjärer, vars texter gavs ut under 1900-talets andra hälft.
Kerstin Thorvalls Olle, om Kerstins trängtan efter en sexig alkoholist. Birgitta Stenbergs Rösten, om förförelsespelet mellan Annika och den uppburne professor Ansgar. Bodil Malmstens Åtrå, om en femtioårig kvinnas kärlek till en yngre man, och Suzanne Brøggers Blomman, om en kvinna som drabbas av totalt vankelmod när hon försöker uppvakta sin kille med en krukväxt.
De två förstnämnda författarna var föregångare till ett slags Sex and the city-feminism, som går ut på att sno objektifieringen och rikta blicken tillbaka mot männen. Både Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg skriver om män som outtömliga sexmaskiner. Det är naturligtvis en villfarelse, och känns i dag som ett försök till politisk strategi snarare än intressant litteratur. Malmsten och Brøgger intresserar sig mer för att skärskåda heta känslor i allmänhet, och för längtandets patetik i synnerhet, vilket det gör dem mindre plakataktiga och därmed mindre daterade.
I den lyssningsvärda Februaripodden pratar komikerna Ola Söderholm och Jonatan Unge om problemet med våldtäktens juridiska formulering. Våldtäkt är sex mot någons vilja. Det borde i stället heta sex mot någons tillåtelse, säger de, och därefter ömsom raljerar, ömsom bekänner de hur ofta de själva haft sex mot sin vilja. För husfridens skull, för att det är lördag, för att de är teamplayers, för att de är män. De har båda testat viagra. I dag problematiseras både femininitet och maskulinitet, vilket gör att Stenberg och Thorvall känns lite ideologiskt barnsliga.
Den amerikanska författaren Erica Jong, som kan placeras i samma tradition, myntade i sin roman Rädd att flyga uttrycket ”det knapplösa knullet”. Det bygger på en ganska instrumentell och pornografisk syn på sex och män, som aningen förenklat går ut på att sex ska fjärmas från geggiga känslor.
Men sex och sexualitet är inte något som existerar i ett vakuum. Det går att se en pendelrörelse i synen på sex inom feminismen, som rör sig från teoretikern Kate Milletts något cyniska idé om att allt sex är maktutbyte, till Sex and the city-skolan som har en närmast religiös tilltro till orgasmens emancipatoriska potential.
Jag tror att anledningen till att Kristen Roupenians Cat person, som publicerades av The New Yorker i julas, blev bland de första novellerna att bli viral, var för att den rymde ambivalens kring sex och lust, på samma sätt som flera andra av de så kallade posterotiska verk som har kommit de senaste åren: Tone Schunnessons Tripprapporter, Isabelle Ståhls Just nu är jag här, Sally Rooneys Samtal med vänner och Lena Dunhams Girls.
Kanske, troligtvis, var Kerstin Thorvalls, Samantha Jones och Erica Jongs sexuella glupskhet och hänsynslöshet i någon mån nödvändiga feministiska erövringar. Rätten att förföra var att betrakta som en landvinning. Det är en hämndlystnad som är begriplig i sin kontext men som nu framstår som lite torftig.
För vad händer efter erövringarna? Är det då den så kallade posterotiken infaller? Och är det där vi befinner oss i dag?
Efter #metoo har somliga män börjat darra på manschetten. Den österrikiske regissören Michael Haneke påstod i en intervju i tidningen Kurier att det pågår ett korståg mot erotiken. Uttalandet är alarmistiskt – är sanningen så lätt att rubriksätta?
De sexskildringar vi läser i dag är varken sexualfientliga eller porrskadade, utan både och, och någonstans däremellan. De rör sig i spannet av något slags erogen gråzon och lämnar plats för nödvändiga nyanser.