I den nya boken, som är en fortsättning på självbiografiska ”Att komma hem ska vara en schlager” är han rätt upptagen med det förflutna.

Vad han har varit och kanske inte längre kan vara som medelålders.

Den svenska modellens Oscar Wilde på drift mellan nattklubbar och bardiskar – och på båda sidor om dem, eftersom han försörjt sig i krogbranschen, och så snart en säsong tagit slut som nattfjäril rest vidare och blivit gäst hos verklighetens andra barer.

”Romantiserar utanförskapet”

Alla år på båda sidor om bardisken gör att han sett både glamour och det mörka: svart ekonomi, papperslösas villkor, folk som super bort sina liv på krita: allt det dubbla vid sidan av det offentliga, det officiella, det politiskt dagsljusa.

Som ju är allt Per Hagman satt en ära i att förakta: utbildning, anställning, fast adress, disciplinerade planer.

Utanförskapet som han romantiserat genom åren, och nästan personifierat den nyliberala vändningen som förändrade Sverige radikalt åren han debuterade som författare.

”Elegant självbedrägeri”

Hagmans berättare kan hävda hur mycket som helst att det är bostadskarriär och arbetslinje och hjärndött livspussel han vägrar – som om det var enda alternativet till hans underbara slackerliv – men det är ju bara ett elegant självbedrägeri.

Han skriver att ”Delad glädje är halverad glädje” och snickrar politiska manifest om nattväktarstatens fördelar – för att han inte ansvarar för någon annan än sig själv.

Det finns inget mänskligt beroende, utan all livets oro lugnas med de tunna band han fint besjunger – de korta sociala erkännanden som gör att vi blir sedda när vi blir igenkända på till exempel en bar.

”Inga hot mot ensamvargen”

Här finns alltså ingen äldreomsorg, ingen skola... Jo, det finns domstolar och polis när han driver sin sak mot staten i ett skuldärende som började med 80-talets finanskris – det är rafflande och obehaglig läsning som  kommer att angå alltfler i det nya frilans/prekariatsamhället där små misslyckanden kan få tillvaron att krascha.

Den här boken påminner om Birgitta Stenbergs självbiografier, om Agneta Klingspors politiskt rasande anarkistflanöser… Eller kanske mest hans generationslike Carina Rydberg – men hos dem är världen skoningslös.  Medan det i Hagmans universum inte finns några hot mot ensamvargen som strävar efter att aldrig ha något att förlora.

”Skilda villkor för män och kvinnor”

Slutets meddelande om att han blivit far säger mer än tusen barrundor om skilda villkor för män och kvinnor, och mitt intryck av den här ojämna dagboken är att Per Hagman skulle ge en hel låda rosé för att bli ledarskribent, en sådan där ”fin” tyckare han också älskar att förakta.

Men ”Allas älskare, ingens älskling” innehåller också tre noveller som är något helt annat – så måtte nästa Hagman gå tillbaka till fiktionen.