Rebecka Bohlin har skrivit en bok om näthat och hur man kan bemöta problemet. Foto: Pressbilder

Hon skriver om hatet mot journalister

Publicerad

Rebecka Bohlins bok Tackla hatet vill ge läsaren kunskap om hur man bemöter problemet med näthat.

Maria Svelands samtal på Bokmässan för några år sedan ledde in Rebecka Bohlin på arbetet som så småningom skulle bli boken Tackla hatet.

– Hon berättade om vilka positiva effekter det hade när Uppdrag granskning gjorde ett program om näthat mot kvinnor. Det fick mig att vilja skriva om hur man tacklar problemet, inte problemet i sig, säger Rebecka Bohlin.

Rebecka Bohlin började bland annat skriva om ämnet på nätsajten Feministiskt perspektiv. Hon träffade säkerhetsexperter, forskare och offentliga personer som berättade om sina erfarenheter. Insamlingen av fakta fick Rebecka Bohlin att inse att problemet var betydligt större än hon först hade trott.

– Ingen går opåverkad. Var tionde som är utsatt överväger att byta jobb och och undersökningar visar att det på var femte redaktion finns medarbetare som tvekar att ta sig an vissa uppdrag, på grund av risk för hot och hat. Många som är hårt utsatta blir också isolerade och personer i deras närhet kan skuldbelägga dem för vad de gör.

Stöd från anhöriga kan göra skillnad

Några av de som är kraftigt utsatta är kvällstidningsjournalister, kriminalreportrar och de som granskar högerextrema rörelser. Men även kvinnor, personer med invandrarbakgrund och homosexuella får utstå mycket hot.

Men Rebecka Bohlin gjorde också en positiv upptäckt under sina efterforskningar. Nämligen att ett starkt stöd kan vara nog för att få en offentlig person att fortsätta med sitt arbete, trots vågen av hat som kan strömma emot dem.

– Människor som har en stark övertygelse och stöd är svår att tysta. Det kan vara hjälp med stresshantering, ett nätverk av vänner och stöd från sin arbetsgivare. Någon som säger det självklara, ”Stå på dig”, kan göra skillnad.

Näthatet kan leda till hatbrott

Näthatets konsekvenser är inte bara att de som drabbas överväger att sluta göra sin röst hörd. Det ger också de som begår hatbrott vind i ryggen. Historikern Heléne Lööw som forskat på asylbränderna på 90-talet berättade för Rebecka Bohlin att de som anlagde bränderna på den tiden inte tillhörde högerextrema grupper, men de upplevde det som att de hade folkets stöd.

– Det är oroande med de hatiska bubblorna på nätet. Det kan få folk att gå från ord till handling.

I bokens inledning berättar hon också om rasistiska påhopp som hennes son får uppleva på vägen hem från en kompis. Bohlin tror inte att detta hade hänt om dessa unga män inte känt ett stöd för sin världsbild genom sociala medier och hatiska sajter på internet.

Öppenhet och mer resurser är lösningen

För att tackla problemen har hon flera förslag. Ett av dem är öppenhet; att visa att det tär på en att utsättas för hot. För många tror att de hot de skriver inte gör någon skillnad, men om de förstår att de är på väg att knäcka person så slutar de.

Rebecka Bohlin tycker också att polisen måste få bättre resurser att ta hand om problemet. Det ska inte enbart ligga hos mediehusen att ta itu med det här problemet. Sociala medier borde också bli bättre på att ta sitt ansvar och journalistutbildningarna behöver bli bättre på att förbereda sina elever.

– På nåt sätt är det märkligt att människor kan engagera sig så hårt i hatet. Det är obegripligt på något sätt. Researchgruppen och kit.se undersökte fenomenet och fann att runt hundra personer var oerhört aktiva och skrev tusentals inlägg. Vi kan tackla problemet om medierna granskar kommentarsfälten, arbetsgivarna trappar upp sitt stöd och polisen tar sitt ansvar. Det blir svårare att tysta dem som de vill få tyst på om de drabbade har rätt stöd, säger Rebecka Bohlin.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer