När Peter Mangs greps i november 2010 hade han bedrivit sitt raskrig i Malmö i sju år.
Minst tre människor hade han mördat, minst sjutton människor hade han beskjutit och skadat, oräkneliga skott hade han avfyrat mot lägenheter och byggnader.
Han hade delvis nått sina mål. Injagat skräck i staden, i synnerhet bland malmöbor med rötter i Mellanöstern och Afrika. Han hade skapat misstro och otrygghet. Han hade dragit en gräns mellan vita Malmöbor som inte var personligen hotade och färgade som var det.
Det terroristiska våld han riktade mot utvalda grupper i staden, lades också just dessa grupper till last. Länge talade polis och media om ”uppgörelser” mellan olika ”invandrargrupper”, politiska eller kriminella.
Till stora delar fungerade Peter Mangs verksamhet som det var tänkt. Helt i enlighet med den utarbetade strategiska teoribildning han gjort till sin. Helt i enlighet med den omfattande rasistiska ideologi han anslutit sig till och inspirerats av.
Det viktigaste som Mattias Gardell gör i sin bok om seriemördaren och den rasistiske terroristen Peter Mangs är att han beskriver honom som just det: en rasistisk seriemördare.
Gardell har djupa kunskaper om den internationella vit makt-rörelsen och den moderna rasismen. Han avtäcker nätverket, avkodar språket.
Gardell väljer bort psykologisering och håller personteckningen kort. Istället belyser han det i Peter Mangs som är politik, ideologi, rasism. I Gardells berättelse är Peter Mangs inte en ensam vettvilling, utan en företrädare för en global politisk rörelse.
Nu sitter Mangs i fängelse men rörelsen finns kvar, problemet är inte ur världen, hatet sitter inte bakom galler, det är en av Mattias Gardells poänger.
Boken är spännande, tillgänglig läsning i true crime-genren, en ”deckare med notapparat” som författaren lite kokett skriver i sitt slutord.
Helt klart siktar Gardell på att nå en bred läsekrets och på att påverka samhällssynen. Han vill slå fast att den rasistiska rörelse är stark, aktiv och verkar här och nu.
Det är både angeläget och smärtsamt att läsa; så mycket hat, så omsorgsfullt odlat.
Det som också gör ett starkt och plågsamt intryck i läsningen är att samhället omkring Peter Mangs har en sådan överväldigande ovilja att se hans rasistiska terrormord som vad de är. Han valde sina offer efter hudfärg, hårfärg, efternamn och han hade politiska mål.
Ännu mer plågsamt är att polisutredningarna av konkreta mord och mordförsök också länge framstår som oengagerade. När Mangs första mordoffer Kooros Effatian hittades död i sitt hem sommaren 2003 bortsåg polisen från en rad märkliga omständigheter och bokförde hans död som naturlig: kulhålet i hans bröst upptäcktes först vid obduktionen. En iransk pensionär i ett miljonprogramsområde hittas död i en pöl av blod. Det är svårt att göra sig fri från intrycket att rättsväsendets intresse inte är på topp. Och det är djupt stötande.
Polisen valde i det längsta att avfärda rasism som ett möjligt motiv – till och med när imamen Edmir Smajlaj blir beskjuten i Malmös stora moské säger polisen med rutinmässigt ointresse att man inte känner till någon hotbild.
Kanske är det inte malmöpolisens avsikt, men resultatet blir att brottet nedvärderas, banaliseras, samhällets reaktion framstår som förströdd.